Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
några fall att snarare vara hämtade från en
kostymbal, men i stort sett gick det ihop. Att
träffa den parisiska lokalfärgen hos så många
bifigurer är säkerligen inte lätt, och det kunde
ha lagts ner mer omsorg på den, till exempel
i fråga om ordningens väktare, som nu mera
liknade herr polis Paulus Bergström än
tvättäkta parispoliser. Andra aktens mellanting
av källarlokal och spökslott, där paradsängen
med den symboliskt sönderrivna baldakinen
stod i centrum, var också suggestiv, men här
förspordes den bristande tillgången på
förstklassiga skådespelarkrafter. Två av
trasfrö-kensrollerna hade sålunda måst besättas med
sekunda krafter och fick ett amatörmässigt
utförande; därigenom underströks de longörer
som obestridligen har smugit sig in i den
akten.
Tora Teje utvecklade en imponerande
komisk pompa som Tokiga grevinnan själv,
utstyrd i otroliga hattar, överhängd med
simili-smycken och klapprande med ett magnifikt
lösgebiss. Man trodde på, att det fanns
mening i hennes galenskap, tragik i hennes
komik, och så långt var allt gott och väl, men
det lätta leklynnet och den romantiska ironien
saknades alltså. Hennes redogörelse för sin
dag blev emellertid ett oemotståndligt
praktnummer, som applåderades för öppen ridå,
och hon fick fram ett drag av must och inre
styrka i ormlisten och duvoskulden. Hon
se-kunderades briljant av Mimi Pollack, som
med dråplig gnagarfysionomi utförde
Constance^ roll. Aktrisen är aldrig rädd för att
lämna ut sig åt löjet, och den halvfnoskiga
låtsleken med den imaginära knähunden
Dicky var en strålande virtuos prestation.
Sämst hade Molander lyckats med skurkarna
i stycket. Hugo Björne var i alla fall en fransk
farsbaron av gammalt gott märke, och
Jan-Olof Strandberg som Prospektören en
illusorisk robotmänniska av blek opersonlighet,
medan Rune Carlsten som Direktören var en
uppsvullen rovfisk med mycken gröt i
myndigheten, tyvärr också i stämman.
Tras-galleriet är onekligen tacksammare att göra
något av. Hilding Gävle spelade här den roll
som Jouvet innehade i Paris och gestaltade
en Lumpsamlare av mycken värdighet och
vältalighet, en livsfilosof i trasor. Hans yviga
låter gjorde sig, och det stora försvarstalet
för penninghajarna i andra akten framfördes
med ett falskt patos och ett ursinnigt
persi-flage, som var ytterst verkningsfullt. Olof
Sandborg hade av Kloakarbetaren gjort en
monokelprydd aristokrat med bonapartistisk
mask och parodisk grandezza, och Rudolf
Wendbladh var en hurtfrisk och prillig
Fältskär. Doris Svedlund var högst förtjusande,
älsklig och full i sjutton som diskerskan Irma,
men fransk var hon inte för två styver. Det
var en troskyldigt svensk flicka, som i en fritt
uppfunnen slutvinjett vinkade ner ridån för
att hon och hennes Pierre, nyss räddad ur
robotarnas klor, skulle få kyssas i fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
