Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
nom, ömsom ohämmat och hetsigt, som om
dolda källor brutit fram hos detta tillvarons
adoptivbarn, där ångesten, förföljelsemanien
och utbrytningstendenserna var förknippade
med uppdriven och ömtålig självkänsla. Det
var ett psykologiskt filigransarbete, utfört
med små medel, som övertygade om sin
äkthet. Ernst Eklund, som också svarade för
regin, framställde med sedvanlig
småputt-rande och gemytlig auktoritet den direktör,
som i bästa välmening försöker sätta
vildfågeln i borgerlig bur, men det fattades ett
drag av stramhet och styvsint rättskänsla,
som också borde ha funnits med hos den förre
sjöofficeren. Magnus Kesster var rent
förträfflig i resonörsrollen som en kultiverad
äldre middagsätare med Hjalmar
Söderberg-citat på läpparna — och det ville det till för
att den svaga andra akten skulle bli
acceptabel! — medan Esther Roeck Hansen som
direktörsfrun slarvade och sluddrade bort
rollen och överhuvud hade en olycklig kväll.
*
Dramatikerstudion hade en sällsynt klen
säsong; det tjänar ingenting till att försöka
överskyla det, även om man uppriktigt önskar
det tappra företaget all tänkbar framgång.
Debutförfattaren Hilding Pawlos komedi
Vattnet blommar, en förkastelsedom över
rashatet, utformad efter det inte okända
receptet: för en dag var jag zigenare, illustrerade
närmast Gides berömda ord, att det är med
vackra känslor som man gör dålig litteratur.
Framförandet var rena rama
amatörspektaklet, där endast Margot Ryding stack av mot
de andra och med gammal fin teaterkultur
och värme i förening framställde en
levnadsvis zigenarkäring. Sedan följde Hjalmar
Bergmans Lönngången, som föreföll mig
monumentalt felregisserad av Sture Ericson,
kanske främst därför att han inte haft
tillgång till lämpliga skådespelarkrafter. Gösta
Gustafson vann som bekant sina sporrar vid
Strindbergs Intima Teatern och har sin styrka
i den intima själstolkningen. Stycket
framfördes också som ett lågmält kammarspel,
men ingen kunde väl förmås att tro, att
denne kultiverade och förfinade
brukspatron, vek och spinkig till hela sin typ, hade
begått ett avskyvärt mord och lyckats hålla
det hemligt i ett kvartssekel. Med sina
inslag av thriller och ibsensymbolik är ju
»Lönngången» en karaktärstragedi, och måste
spelas som en sådan, där huvudpersonen är
en av de bullrande,, expansiva
hjalmarberg-manska kraftnaturer, som hänsynslöst, i
lydnad blott mot sitt eget väsens lagar, går sin
väg fram över andras liv och lycka men till
sist ändå alltid krossas och i nederlaget vinner
ett slags inre frihet och försoning. Detta kom
alldeles bort vid föreställningen, där för
övrigt Sture Ericson själv spelade den
misslyckade rävjägaren Onkel Tobias, en av
diktarens första scenkrumelurer, utan en skymt
av den frodighet och vis comica som rollen
oundgängligen kräver, medan Nils Hallberg
som den unge hämnaren i stycket var
besvärande träaktig och talade alldeles tonlöst,
när han inte snubblade över sina egna ord.
Även denna gång var Margot Ryding ensam
om att göra en fullgod rollprestation som
mördarens brutna men godhjärtade hustru,
in i det sista förvissad om makens oskuld.
*
Då var det en helt annan atmosfär och
spänning kring de båda föreställningar som
gavs på Studie-Scenen, hur ofullgångna de än
var, en helt annan månhet om nyanserna och
det konstnärligt riktiga. Den lilla teaterns
ledare och regissör, Sten Larsson, hade
försökt sig också som författare med Maskrosor,
ett på egna ungdomserfarenheter grundat
bordellreportage, som till slut, något
omotiverat och överraskande, avslöjar sig som
drömspel. Inget tvivel om, att det var en
amatörmässig produkt, som föll sönder i en
serie monologer där bordellflickorna av olika
typ i tur och ordning redogjorde för sina
trista livserfarenheter, men där fanns ett
sökande allvar, en ärlig tendens att komma
till botten med en viss form av mänsklig nöd,
själanöd. Bland flickorna fäste man sig mest
vid Ingrid Lothigius-Kate, som hade ett
uttrycksfullt ansikte men talade alltför likt en
docent, samt Lillemor Björnstad, alldeles
utmärkt som Lorry, den enda som blivit fnask
av otillfredsställd sexualhunger; det hysteriska
utbrottet gavs mycket övertygande. Ingrid
Sandahl som »mamman» och Gösta
Holmström som hennes oljigt stryktäcke son gjorde
också goda insatser. Som andra program
följde en Bengt anderberg-afton. Bäst
lyckades man i mitt tycke med dess första
avdelning, som upptog recitation ur hans
produktion. Dämpad belysning och
ljudkulisser med vindsuset från hamn och hav, båtars
tuffande, vågskvalp och fågelskrin inramade
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0372.html
