Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre prosadikter. Av Bo Bergman - Djurgårdspromenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre prosadikter
Av Bo Bergman
Djurgdrdspromenad
Jl ENDA GÅNG har jag sett honom.
Han satt på en bänk vid
Djurgårdsbrunnskanalen. Om jag inte missminner
mig var han klädd i en lång, vit linnerock,
som gjorde att han påminde om en
sjukhuspatient. Det kom en del folk förbi;
några tittade nyfiket på mannen, vare sig
de kände igen honom eller ej, men han
märkte det inte. Hans ansikte var dött
och oändligt sorgset.
Landskapet tycktes inte existera för
honom. Och ändå var och är det ett landskap,
som skapat skalder och som skalderna i sin
ordning skapat och den störste bland dem
gjort odödligt. Mycket av dess skönhet
ligger i den kuperade terrängen; det är
klassisk rytm i den. Blicken smeks av
kullarnas våglinjer, av ljuset över ängar
och gärden, förlorar sig i lövdungarna,
stöter plötsligt emot ett bergmassivs mörka
fondkuliss, ryggar tillbaka och hittar en
idyll här och en idyll där, speglar kort sagt
ett stycke stockholmsnatur som ännu inte
spolierats helt och hållet av den nya tiden.
Det är en förmiddag i slutet av maj, när
jag ser allt detta som jag sett det
hundratals gånger både förr och senare. Men aldrig
så vackert som den dagen för fyrtio år
sedan, tycks det mig nu.
När jag hunnit en bit förbi mannen på
bänken, kunde jag inte låta bli att vända
mig om. Han hade inte ändrat ställning.
Han satt alltjämt orörlig, med nerböjt
huvud. Det var ett stort, tungt, kraftigt
format kranium, sådant jag ofta mött det
i avbildningar. Gråa hårtofsar över tin-
ningarna. Hjässan ett blankt valv. Hatten
höll han i knät. Nej, han såg ingenting.
Eller han såg kanske ett helt annat landskap
än det ljusa som han hade omkring sig.
Sin själs landskap där det var oåterkallelig
höst och träden endast orkade »strö torrt
löv för vinden».
Jag fortsatte utmed kanalen. På
Blockhusudden tog blåsten mig för bröstet; det
kändes som den sopade undan något
gammalt därinne. Gammal issörja som frusit
och töat upp igen, allteftersom den inre
temperaturen växlat. Framför mig hade
jag en öppen rymd. En stor lastångare var
på utgående. Den låg högt, och röken
fladdrade muntert till farväl som efter ett
välförrättat ärende . . . Men det var
mannen på bänken. Han släppte inte mina
tankar. Hans sjöfarare vid milan kände
vindsången från havet som en hemlig
sugning, och det gjorde honom bedrövad och
kom honom att längta ut. Längtade
skalden själv numera? Hade inte vindsången
tystnat för alltid? Var inte hela livet en
jättemila som gjorde kol av allt?
Nej, inte av hans dikt. Den levde och
den skulle leva. Och plötsligt var den
omkring mig i allt som jag såg och hörde. Den
gungade i hängbjörkarnas långa
skogs-jungfruhår, den satt som små skära rosetter
på nyponbuskarnas ris, med de väldiga
ekarna sträckte den sina knotiga armar
mot höjden, mörka och förvridna av smärta,
den låg i skuggan under bokarna där
marken täcktes av bruna löv så tjockt att inget
grönt kunde komma fram, den blev till
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
