Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre prosadikter. Av Bo Bergman - Djurgårdspromenad - Världsdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre prosadikter
solrök över plantskolans mylla, och som
stora, tindrande sommarmoln gled den
över luftens blåa ocean. Och jag hörde hur
den spelade i trädens kronor och ändrade
ton och lekte och klagade och dog bort som
en svag musik. Ty musik blev den alltid
till sist. I denna stund var hela naturen
hans, den ensamma mannens på bänken.
Men själv var han blind och döv för den.
Skuggorna från Hades omsvävade honom,
medan hans diktning spred en förklarad
dager, skapade harmoni av disharmoni,
ljus av mörker, seger av nederlag. Han
hade betalat priset. Och jag mindes
plötsligt en strof av en annan nordisk diktare,
som också vetat vad det kunde kosta att
följa sin norna:
Walther von der Vogelweide
sang om Yerdens lyse Have;
hvad han bøded har man glemt.
Walther von der Vogelweide
bøded med sig selv i Fejde
for sin dyre Sangergave
— eliers var hans Sange glemt.
Världsdramat
Vår Herre satt och skrev på sitt gamla
världsdrama som han aldrig fick färdigt.
Han hade råkat ut för samma malör som
så ofta drabbar de stora skapande andarna,
den nämligen att de diktade personerna tar
avstånd från diktaren och ger sig ut på
egna äventyr utan att fråga efter de vägar
som deras upphov utstakat åt dem. Det
är klart att handlingens gång på detta sätt
oupphörligt rubbas, och Vår Herre måste
faktiskt skriva om scen efter scen. Han
kände sig trött och missmodig. I sina
dystraste stunder funderade han till och
med på att avbryta arbetet, så otacksamt
föreföll det honom.
— Eller vad säger du? frågade han
Mefistofeles som ännu brukade uppvakta då
och då, alldeles som i »Faust».
— Jag tycker att människorna själva
håller på att göra slut på dramat allt vad
de hinner. En gammal syndare som jag
känner sig orolig i själ och hjärta.
— Det dummaste jag gav dem var
geniet, fortfor Vår Herre. Med det har de
bara gjort sig olyckliga. Så länge det fanns
något oupptäckt fanns det något
oförklarligt, och så länge det fanns något
oförklarligt fanns det något att tro på. Nu kommer
man stickande med den ena naturliga
förklaringsgrunden efter den andra.
— Som ingenting förklarar, hostade
Mefistofeles.
— Kan så vara. Men det tar ändå en
bit av min makt för var gång.
— Oroa dig inte, kära mästare. För
resten har de ju alltid framåtskridandet
att tro på.
— Det vet du väl att de inte tror på
det heller numera. I varje fall inte på det
framåtskridande som skulle utgöra
huvudtemat i mitt drama. Som jag ville skulle
utgöra det. Jag kan inte hålla styr på mina
personer; de flyger och flänger åt alla håll.
Olydnad är och blir dödssynden, och mina
barn är olydiga barn. Jag har förlåtit dig
en gång, men jag har annat att göra än
att förlåta syndare, fast den slyngeln Heine
påstod att det är mitt yrke . . .
Vår Herre suckade.
— Det finns naturligtvis andra planeter
att skriva om än jorden, fortsatte han.
Men jag vet inte, på något vis har jag fäst
mig vid den där lilla smutskulan. Låt vara
att den hör till de allra minsta scenerna på
världsteatern, men man kan köra fast på
struntsaker också. Och nu har jag kört
fast. Och ingen har jag att rådgöra med.
Om jag ibland frågar dig vad du tycker,
så ska du inte därför inbilla dig att jag
fäster något avseende vid det.
— Har aldrig haft minsta tanke ditåt,
bedyrade Mefistofeles med sin mest
hov-mannamässiga bugning. Jag vet ju mycket
väl att det inte passar sig för dig att fråga.
— Hur så?
— Ack, vördade mästare. En gud kan
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
