Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre prosadikter. Av Bo Bergman - En främling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre prosadikter
komlingen, betraktade honom med blickar
där nyfikenhet och motvilja kämpade om
övertaget. Slutligen gick en stor lurvig
individ fram och nosade på honom. Han
fnös föraktligt och lämnade platsen åt en
annan som upprepade manövern. Allas ögon
sade detsamma: vad hade den där
utbölingen här att göra! En hemlig stöt for
genom flocken. Då och då hördes ett svagt,
olycksbådande morrande. Situationen
började bli kritisk för pudeln. Han såg sig
omkring med en förlägen min och
fördubblade sin artighet; men nu hade alla
sammangaddat sig mot honom. Han var
innesluten i en cirkel av dovt raseri.
Så smög en liten terrier fram och bet
honom i ett av bakbenen och såg sig
triumferande omkring för att få beröm.
Hade nu pudeln bitit igen eller tagit till
flykten, så skulle kanske allesammans ha
störtat sig över honom, och då hade det
varit färdigt. Men han stod lugnt kvar
och mötte alltjämt sina antagonister med
samma förvånade ögon, som fick ett
bekymrat uttryck. Det var som han grubblat
på någonting. Och plötsligt tycktes det gå
upp ett ljus för honom. I nästa ögonblick
stod han på två ben och med små sirliga
menuettsteg började han trippa runt som
på arenan, medan lejonmanen föll ner i
ansiktet och dammborsten sopade
marken.
Den förbryllade kretsen rörde sig inte.
Det kom ett par svaga gläfs, men de
tystnade genast. Fina och tarvliga hundar
betraktade den underliga företeelsen med
samma häpnad. Nej, detta var ingen
riktig hund. En riktig hund gick på fyra ben.
Möjligen kunde han sitta för en sockerbit.
Men sådana här onaturliga konster kunde
man vänta sig vad som helst av; det
låg något mystiskt bakom. Häpnaden
övergick plötsligt till skräck, och i ett nu var
hela hundflocken försvunnen åt skilda håll
och kanter.
Pudeln gjorde ingen min av att förfölja
de flyende. Ett par barn kom och ville
leka med honom, men han var inte hågad.
Han gick tillbaka till cirkus, och när
privatingången händelsevis öppnades av en
städerska passade han på och slank in,
lycklig över att inte ha mött sin husbonde,
monsieur Anatole med piskan och
visselpipan. Därinne luktade det jord och djur.
Hästar skrapade i spiltorna, från
lejonburen kom orediga vrål, och i ett trapez
satt två apor hopkrupna och berättade
oanständiga historier för varandra. Luften
var källarfuktig mitt i sommarvärmen.
Han kröp in på sin liggplats. Han
befann sig åter i sin värld. Den var uppfylld
av underliga ljud, som bara gjorde
stillheten större, där den väntade på
kvällens förvandling, den bländande
ekläre-ringen, den brusande musiken, de hetsiga
ropen. Och först och sist på det stora
vilddjuret publiken. Själv var han en
försvinnande del i allt detta. Han älskade och
hatade sin grymma värld med dess korta,
men heta fröjder, dess ständiga
misslyckanden, dess fruktansvärda piskrapp.
När han gick på två ben längtade han att
få gå på fyra. När han gick på fyra längtade
han att få gå på två. Det fanns ingen ro
annat än i oron. Aldrig kunde han bli
en riktig hund, han var en cirkushund, en
dressyrskapelse, och det var endast
människorna som hade nöje av honom, inte de
vanliga hundarna som skrämdes av hans
konster.
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
