Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tre prosadikter. Av Bo Bergman - Världsdramat - En främling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
vara god eller grym, personlig eller
opersonlig, synlig eller osynlig, ny eller gammal,
vit eller svart. Han kan tillåta sig
åtskilligt som förefaller oss enkla varelser
svårbegripligt. Men . . .
— Men?
— Han kan inte fråga, ty han kan inte
tvivla. Då är han inte Gud längre. Han
måste veta. Men jag förstår ju mycket väl,
slutade Mefistofeles i det han drog sig
tillbaka under ett ideligt skrapande med
foten, att när du någon gång roat dig med
att vilja höra min mening, så har du själv
lagt svaret i munnen på mig. Bry dig
därför inte om ifall människorna är lite
bångstyriga. Det är ändå du som styr dem.
Vår Herre avskedade sin besökare med
en nådig nick. Han kände sig märkvärdigt
stimulerad av audiensen, och hädanefter
skulle han låta personerna i sitt drama
sköta sig själva. Det gick lättare att skriva
på det viset. Tendensdramatiken torkade
bara ut en skapares själ.
En främling.
Denna lärorika historia går tillbaka till
den tid då stadens hundar kunde rå sig
själva och inte som nu behövde släpa på
sin husse eller matte i ett långt snöre.
Sedan dess har som bekant även andra
varelsers rörelsefrihet fått vidkännas
beklagliga inskränkningar.
På den tiden alltså som jag talar om
hade några lediga hundar samlats utanför
cirkus på Djurgården en vacker
sommarmiddag. De företrädde olika, mer eller
mindre tydligt angivna raser. Ett och
annat förnämligt exemplar kom kanske
från Hasselbacken eller från någon av
lyxvillorna bakom den, men de flesta bodde
på andra sidan vägen i Djurgårdsstadens
gamla gränder och kåkar — om de över
huvud taget hade någon bostad alls. Det
var proletariatet. Kampen för tillvaron
hade farit illa med många bland dem.
Att de inte kände till regelbundna
måltider som de fina husens hundar faller
av sig självt, här och där fick de sig en
matbit av en lycklig slump eller också stal
de den var de kom åt, och ibland kom de
inte åt något på flera dar. Då drev de
omkring morrande eller gråtande, beroende
på vars och ens natur, tills någon
barmhärtig själ varkunnade sig över de olyckliga
vagabonderna med en brödkant eller ett
köttben. Snällast var cirkusartisterna på
Lilla Hasselbacken. De visste bäst hur
hungern kändes.
Sammankomsten på slätten blev
animerad. Man hade bekantat sig med
varandra på övligt sätt och uttryckt sitt
gillande eller ogillande. Nu försökte man
fördriva tiden som ledighetskommittéer i
allmänhet. Luften tindrade. Flaggorna på
Skansen hängde slaka, och dammet
virvlade som mjöl efter vägens bilar. Plötsligt
greps en kommittéledamot av något slags
yra. Han satte av i språngmarsch runt
slätten, stannade plötsligt, startade på nytt,
och rätt som det var hade han fått hela
skaran med sig under ett glädjeskall som
dock inte verkade fullt naturligt.
Kavalkaden upplöstes också strax. Några lade
sig platt på marken, med tungan hängande
ur gapet.
Då hände det som jag nu skall berätta.
Från cirkusbyggnaden kom en ensam
hund. Han liknade inte någon av de andra.
Halva kroppen var klippt, halva oklippt.
Kring huvudet hade han en svartlockig
man med en liten röd bandrosett i, benen
såg ut som träpinnar, mitt på vart och
ett satt en liten hårkrans, och svansen
hade en stor tofs i toppen som en
damm-borste. Han närmade sig vänligt viftande
med borsten. I hela hans min och hållning
låg en stilla bön att få vara med på ett
hörn, bli räknad som en av de andra, få
dela deras lekar och sysselsättningar.
Ingen besvarade emellertid hans inviter.
Man reste sig och slog en krets kring ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
