Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sigfrid Lindström. En konturteckning. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Lindström
En konturteckning
Av Olle H olmb er g
IGFRID LINDSTRÖM såg ut —
och gjorde det tidigt — som ett mellanting
mellan konung Gustaf V (som gammal)
och den »torr-skanklade» döden som Lucidor
och Karlfeldt talar om. Han var lång,
ytterligt mager, »astenisk», med en
mestadels livlös blick bakom först pinceneser,
senare glasögon. Under sjukdomsår fr. o. m.
1930-talet utvecklade han sin typ till en
bild av extrem kraftlöshet — hängande
haka, vacklande gång — men det är
viktigt att veta att han redan »från början»
(d. v. s. från början av sin litterära bana)
hade något av chevalier de la triste figure
över sig, något »apart», för att använda ett
älsklingsord hos en av hans
älsklingsförfattare, H. C. Andersen. Till typen hörde
också den låga, långsamma stämman, som
inte mycket nöttes i samtal. Först sina
sista år, framför allt sina sista månader,
blev Sigfrid Lindström talför. Förut
förklarade han en gång att med personer som
han inte hade känt minst ett år kunde han
inte tala otvunget, och det hände väl att
årsgränsen överskreds. Men han såg vänlig
ut, rökte sin snugga och formade då och då
med sin betänksamma röst ord som fattades
som visdomsord och väl också ofta var det.
Kanske råkade han ändå någon gång ut
för den erfarenhet som han skämtsamt
allvarligt gav uttryck åt i sin saga om
filosofen Diogenes från Sinope, sagan Gubben
i tunnan: att man tittade på den underliga
gestalten och glömde att begrunda vad
han sa. Alldeles oursäktad är kanske ändå
inte den som delvis låter sig falla för faran.
Till Diogenes’ själva filosofi hörde hans
tunna; till Sigfrid Lindström hörde inte
bara vad han skrev, utan också det sätt
på vilket han förverkligade sig i
yttervärlden.
Han kallades och kallade sig — hade
gjort det länge — Tristan. Tristan blev
hans namn som vän och som skribent, fast
han inte satte det på sina böcker. Han har
skrivit novellen Namnet om detta namn,
honom givet inte i kyrkans men i livets
dop, och där kan man se hur han hemligt
uppfattade det. Men alltid uppfattade han
det inte på samma sätt. Ibland påminde
det honom i stolt humor om Sir Tristram of
Lyoness, ibland om den »triste åne» som
det med en också för att vara av Richard
Furumo ovanligt dålig vits talas om hos
Almqvist. I stället för att leka Tristram of
Lyoness lekte han kanske ibland att han
var »greve av Sunnerbo och Värend och
blivande slottsspöke i Kronoberg och
Tele-borg» och att han här och där på ärvda
familjegods i sin barndoms landskap
förvarade dyrbara manuskript i lönnlådor i
iyoo-talschiffonierer; han mindes tyvärr
inte vilka. Något i den stilen finns t. ex. i
det sköna, vemodiga och spirituella
prosapoemet Världsförloppet och väderleken i
boken Vindsröjning. Med den Dräng nach
Wahrheit som hos honom ofta var
starkare än hans Lust am Trug visste han att
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
