Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sigfrid Lindström. En konturteckning. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
slotten var byggda av luft och att endast
en »triste åne» kunde drömma om dem.
Luftslotten låg i Småland, och det var
viktigt. Inte ens Sigfrid Lindströms
närmaste vänner anade alltid i vilken grad han
kände sig som smålänning och hur hans
hjärta hängde fast vid det landskap av
sjöar och backar och blåa åsar där han var
född. Han berättar det i legenden Utsikten
i Leksaksballonger, och till en skrivande
vän som dels skulle ut på cykeltur och dels
väntades skola i närbeläget sammanhang
yttra sig om Sigfrid Lindström, skrev han
bistert varnande att om han, vännen, skulle
få idén att förneka att Sigfrid Lindström
vore riktig smålänning (»ehuru, Gudi klagat,
onekligen vansläktad») så skulle han
»genom trolldom, sejd och signerier» åsamka
den felande Ȋltan, onda bettet,
villarpa-skott, flygvärk, lasatorran, tvestjärtar i
öronen (vilka så småningom uppäta hjärnan)
och andra omoderna men fullt effektiva
sjukdomar, samt kedjebrott och
punkteringar under cykelfärden». Sigfrid Lindströms
bekännande av Småland hängde ihop med
att han ibland blev tagen för skåning,
ibland för hallänning; det senare därför
att han vid ungefär tretton års ålder — han
var född 1892 — flyttade eller flyttades
till Halmstad från det
lantkomminister-ställe i Lidhults socken väster om Växjö
som dittills hade varit hans hem. Fadern
hade hastigt dött, och modern skulle till en
skolstad med alla sina barn och ha
inackorderingar. Det var för Sigfrid Lindström
i dubbel mening en landsförvisning: en
förvisning från landet, och en förvisning från
Småland. Någon gång senare liknade han sin
vistelse i Halmstad vid judarnas intill Babels
älvar. Det var nog vackert vid Babels älvar,
kanske var Jordan när allt kom omkring en
liten stenig å, kanske skulle det för honom
under alla förhållanden ha varit långt till
Gennesarets sjö, skrev han — och ändå!
Ibland uttryckte han saken mindre
poetiskt. Han »hatade marken, hatade ste-
narna» i den stad där han nödgades bo,
och skrev om den som Heine om Göttingen:
Diese Stadt ist sehr schön, und am meisten
wenn man sie mit dem Rücken betrachtet.
Det kan inte vara någon förolämpning
mot en aktningsvärd stad att konstatera
att den — mot sin vilja — adoptivson av
staden som hette Sigfrid Lindström inte
alltid trivdes där, trots kärleken till den
krets av mor och syskon som var hans
närmaste miljö. Han levde i Halmstad som
skolpojke, då man aldrig är nöjd, och senare
under två hemska decennier av sjukdom
och avtagande arbetskraft. Han odlade
där all den människofruktan, all den
misstänksamhet varav enstöringen är mäktig.
Långa tider gick han knappast ut på
gatorna. Det är Halmstad som är De onda
ögonens stad i De besegrade.
Från Halmstad kom Sigfrid Lindström
efter studentexamen 1911 till Lund, samma
decennium som fyra andra unga män som
skulle spela en roll i vår litteratur, kom dit:
Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson,
Fritiof Nilsson Piraten och Hjalmar Gullberg.
För Sigfrid Lindström blev i viss mån
resan till Lund en resa utan returbiljett.
Han lämnade nog staden — »Gudi klagat»
kunde han den gången ha sagt — men han
lämnade den inte med sina tankar. Han var
inskriven där, som överliggaren som inte
kommer loss, men av bättre grunder än
överliggaren. Han levde där nära femton år,
som student först, sen som tidningsman, och
väl hälften av vad han har skrivit — också
i böcker som han gav ut långt efter det han
hade lämnat Lund — har skrivits där.
Han var frisk när han bodde där, och han
bodde där de år då han var arbetsför. Det
var där han förvärvade vänner, många
vänner och man kan väl säga tillgivna
vänner, flera av dem visande hans egen
trohet i vänskap. Tristan vann inte sina
vänner genom smicker — snarare tvärtom,
ty att smickra hade för hans nästan
patologiska sanningskärlek varit otänkbart —
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
