Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Seklens kultur i norskt landskap. II. Från Tröndelag och Västlandet. Av Jöran Mjöberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jöran Mjöberg
Det romanska huvudskeppet
i Stav änger s domkyrka.
gjort sig skyldig till dråp, dömts till döden
och benådats. Då konung Christian V
förebrående frågade honom varför han var så
mordisk, gav han till svar den isländskt
klingande lakonismen: »Jeg har altid været
af det sind hellere at drepe andre end at la
andre drepe mig.» Han var en verklig
renässanspersonlighet och en typisk
islänning, full av eld och munterhet, häftig,
egensinnig, styvsint, trofast mot vänner
och hämndlysten mot fiender. Det berättas
att »hofpigerne» på slottet i Köpenhamn
hade ett gott öga till honom, och han var
vital nog att ingå ett nytt äktenskap vid
73 års ålder.
Några mil söder om Karmö ligger
Hafrs-fjord, där Harald Hårfagre enade Norge i
den berömda drabbning, om vilken Snorre
förtäljer, att två konungar och en jarl
stupade och att bärsärkar under vilda tjut
gick amok. Därom kväder skalden
Hornklo ve:
de, som var såret,
seg under setene,
baken stakk de op,
i bunnen ned hodet.
På baken lot de blinke
de blanke skjold
de sindige sveiner
når stein dem ramte.
Østover ilte de
inn over Joeren,
hj em fra Havsfjord;
tenkte på mjød-horn,
De goda vikingarna sökte alltså tröst i
mjödet, men Norge blev ett rike och Harald
Hårfagre kunde klippa sitt hår.
Innanför en arkipelag av småöar ligger
Norges fjärde stad, Stavanger, med sina
smala slingrande gator och med en hamn
som har samma namn som Bergens: Vaagen.
Bebyggelsen här är gammal: på en ö
ungefär en mil norr om staden ligger Norges
största hällristningsfält, och den äldsta
byggnaden i Stavanger, den vackra
domkyrkan, är från förra hälften av 1200-talet.
Den är helgad åt S:t Svitun, en biskop i
Winchester på 800-talet. Den är av
basilikatyp, med huvud- och sidoskepp i romansk
stil med mäktiga kolonner. Jämför man den
med en svensk romansk kyrka som t. ex.
Lunds domkyrka, gör Stavangers ett
primitivare, ursprungligare intryck, där Lund
företräder stilens höjdpunkt och blomning.
Koret i Stavanger är gotiskt, byggt under
senare hälften av 1200-talet, och försett
med ett antal porträtthuvuden, som har
gissats föreställa Magnus Lagaböter, Erik
och Håkon Magnusson samt
Stavangerbiskopen Arne. I Alexander Kiellands
berättelse Gift, känd för angreppet på
latinundervisningen, får de sex seklen i
domkyrkans historia liv, och tornugglan blir
kyrkans och stadens genius:
»Uglene bodde i det hugne løvverk rundt de
høie spissbuede korvinduene i domkirken. og i de
firkantede muråpninger oppe i tårnene.
Lydløst hadde de fløiet i seks hundre år mellem
kirke- og klostervinduer, fra skorsten til skorsten,
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
