Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk kritik. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk kritik
Av Sven Stolpe
i
A*_/ED AN ig23 har Bédier-Hazards »Histoire
de la littérature franjaise illustrée» varit den
—• vid sidan av Lansons — mest använda
handboken i fransk litteraturhistoria. Det
stora formatet, det tjocka glättade papperet
och rikedomen på ofta djärvt valda
illustrationer har gjort detta verk i två band till en
kär kamrat för generationer av
franskstuderande studenter världen runt. Boken har
länge varit utsåld; nyligen har en ny upplaga
utkommit, likaledes i två band. Den
rubriceras som en »nouvelle édition, refondue et
augmentée sous la direction de Pierre
Martino». Det har blivit en delvis alldeles ny
sammanfattning av fransk litteraturforsknings
rön under de sista decennierna.
Det är fortfarande Faral som står för
framställningen t. o. m. hundraårskriget, och
fortfarande inledes verket med en reproduktion
av Vézelaybasilikans sublima tympanonfris.
Man observerar, att den nya texten gör en
reservation mot Bédiers schema för
uppkomsten av chansons de geste. Den ihärdiga
kritik som Bédiers berömda teori framkallat,
reflekteras i den nu inskjutna reservationen,
att det icke är alldeles uteslutet, att
sångernas anknvtning till vissa pilgrimskyrkor kan
ha skett först sedan de redan förelegat i en
första primitiv form. I allt väsentligt gäller
emellertid fortfarande Bédiers tes. — Rutebeuf
bedöms i den nya upplagan en aning mer
positivt än i den första. Farals
komprimerade karakteriseringskonst firar här triumfer:
»Il était peut-ëtre d’origine champenoise,
mais il a surtout vécu à Paris. Il savait le
latin, 1’entendait bien, et le traduisait bien.
Pourtant, il ne fit carrière, ni dans l’université
ni dans le clergé. Insouciant, grand dormeur,
prenant le temps comme il venait, il mena la
vie paresseuse et fantaisiste d’un jongleur.
Il en connut les hauts et les bas: tantöt une
aisance relative, tantöt un complet
dénue-ment. Mauvais menager de son bien, sottement
marié, ami de la taverne, du vin et du jeu, il
ne s’entendait guère à profiter des bons jours
sans s’en préparer de mauvais. De tout cela,
nous avons sa confession pitoyable.» -—
Bédiers eget magistrala kapitel om
historikerna och krönikörerna står naturligtvis kvar
orubbat; det torde heller aldrig kunna
överträffas.
Lucien Foulets skildring av tiden från
hundraårskriget t. o. m. 1400-talets slut står
orubbad kvar. Men när man kommer in på
1500-talet, möter en mängd nytt material.
Jean Plattards behandling av tiden från
Louis XII till Franjois I:s död har ganska
ordentligt reviderats av Pierre Jourda,
professor i Montpellier. Pierre Gringoire, Roger
de Collerye, Jean Marot och Jean Lemaire de
Beiges har samlats i en grupp för sig som
medeltida eftersläntrare; renässansdiskussionen
är ny •—• Johan Nordströms namn
förekommer icke; hans bok har över huvud icke gjort
lycka i Frankrike —; framställningen av
Clement Marot är likaledes ny och illustreras
av ett nytt briljant porträtt. Plejaden
skildrades tidigare av Pierre de Nolhac i ett rätt
otillfredsställande kapitel. Nu föreligger en
framställning av högre valör, signerad av Jean
Baillou, vars titel är »chef des services de
1’enseignement fran5ais à 1’étranger». Man får
här en klar föreställning om plejadens
uppkomst och bakgrund. Nolhac hade bl. a. föga
sinne för en diktare, som ingår i detta
sammanhang, Maurice Scève, avvisar hans »Délie»
som onjutbar och omnämner icke hans
väldiga filosofiska dikt »Microcosme». Nu har
Scève emellertid under de sista åren fått en
renässans, som kan jämföras med John
Don-nes: han citeras ständigt av de hypermoderna,
hans diktning räknas som genial, en forskare
vid namn V.-L. Saulnier har länge arbetat
med hans diktning, och Valéry Larbaud har
studerat hans förhållande till symbolisterna.
Hos Henrik Schück finns han icke ens
omnämnd, medan däremot redan Brunetière i sin
»Histoire de la littérature franfaise» förstod
hans rang, låt vara att han förbigick det
väsentliga, hans idéer och metafysik. Det
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
