Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fransk kritik. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
förvånar, att Baillou icke gett Scève ett eget
kapitel. Man är emellertid tacksam, att han
understryker vikten av dikten »Microcosme»
(utkommen först 1562). — I skildringen av
religionskrigen observerar man i den nya
upplagan en notis om Calvins vän och
efterföljare den väldige Théodore de Bèze, vilkens
verksamhet som propagandist och pamflettist
tidigare varit väl känd: han är också en viktig
dramatiker, och hans calvinistiska
propagandapjäs »Abraham sacrifiant», skriven för
hans lärjungar i Académie de Lausanne,
tycks äga verklig valör. Handboken fastslår
kategoriskt, att de Bèze med detta stycke
»hundra år fore Corneille grundlade den
psykologiska tragedien». Den märkliga ansats som
den protestantiska propagandateatern i
Frankrike betydde kvävdes emellertid snart nog i
samband med calvinismens nederlag. —
Egendomligt nog omnämnes Jean de Sponde
endast mycket kort. Sedan denne barockskald
1930 upptäckts av engelsmannen Alan Boase
och lanserats i T. S. Eliots tidskrift Criterion,
har hans anseende varit i stigande; f. n.
sysselsätter han intensivt fransk kritik och
forskning. Den första tillförlitliga upplagan
utkom så sent som 1949, redigerad av Franfois
Ruchon och Alan Boase (Sponde: »Poësies»,
i Jaloux’ serie Les trésors de la litterature
fran5aise. —• En lärjunge till de Bèze, som
egendomligt nog behandlas med betydligt
större respekt i första upplagan (av
Caen-professorn Pierre Villey) än i andra upplagan
(av Sorbonneprofessorn Raymond Lebègue)
är Agrippa d’Aubigné. Detta obändiga geni
nagelfares här för sina »fels» och »överdrifters»
skull på ett sätt, som för första upplagans
välmotive råde ord i tankarna:
»Son désordre a souvent choqué des esprits
fa5onnés par la discipline classique. Mais ce
poète peut bien se passer de l’ordre et de la
mesure, s’il atteint au sublime; il peut bien
manquer de talent, s’il ne manque pas de génie.»
På svenska äger vi en analys av d’Aubigné,
som förefaller mig överträffa hela den franska
litteraturen i ämnet — Levertins inspirerade
kapitel i hans franska litteraturhistoria, säkert
en av de bästa litterära essayer som skrivits
på vårt språk, framförd som föreläsning på
Stockholms högskola vid trettioett års ålder!
Egendomligt nog har Schück, som ämnet
annars borde ha tilltalat, nöjt sig med att ge
en snabb biografi och avtrycka några
negativa reflexioner ur den källa han — till
stort men för sin litteraturhistoria — ofta
slaviskt följer, Faguet. —• Pierre Villeys stora
kapitel om Montaigne står i huvudsak
orubbat, trots att efter Jean Plattards forskningar
ett och annat nog vore att tillägga; det är
emellertid alltjämt en ypperlig översikt.
1600-talet var icke det starkaste avsnittet
i gamla Bédier-Hazard. Med spänning tar
man del av den nya framställningen, där
två forskare samarbetat: Raymond Lebègue
och Jaques Lavaud, professor i Poitiers,
naturligtvis delvis byggande på de gamla
kapitlen. Den viktigaste insatsen i utforskningen
av det franska 1600-talet under senare
decennier har gjorts av abbé Henri Bremond,
Frankrikes störste kritiker efter Sainte-Beuve.
Ännu har icke hans resultat inarbetats i
franska handböcker. Till sin glädje finner
man nu, att en rad av de gestalter, som
Bremond upptäckt eller på ett nytt sätt
karakteriserat i sitt verk »Histoire littéraire
du sentiment religieux en France», här är
insatta på rätt plats. Ett i detta
sammanhang alldeles nytt namn är den bedårande
kapucinen Yves de Paris, som till och med fått
ett portratt. Viktigare är, att hela bilden av
1600-talet förändras, genom att »den franska
skolan» får sin rätta plats bredvid Pascal och
jansenisterna. Man vågar dock invända, att
kardinal Bérulle vore värd ett betydligt större
avsnitt. Här nämns han ■— med en mängd
reservationer för stil och påstått dunkel
—-som föregångare till det mystiska
genombrottet under 1600-talet, men man får ingen
föreställning om djupet och skärpan i hans
teocentriska människosyn, som Charles du Bos
så fint analyserat i ett av sina band
»Approximations». — Reservationerna mot Francis
de Sales’ språk förefaller också överdrivna.
Sorbonneprofessorn René Pintard har
skrivit en helt ny framställning av Pascal, som
naturligtvis tränger långt djupare än André
Beuniers i första upplagan men ändå lämnar
läsaren i viss mån otillfredsställd. För det
första är Bremonds resultat icke helt
inarbetade, fast de torde vara oemotsägliga. För
det andra lämnas fortfarande öppen den stora
frågan — Pascalforskningens crux —,
huruvida Pascals tankar verkligen redogör för
hans egna invändningar och dessas svar, eller
om de väsentligen rymmer en inlevelse i
invändningar som författaren aldrig själv
frestats av eller delat. Det förefaller också
numera sannolikt, att Pascal icke kan ha
varit författare till den sällsamma traktaten
»Sur les passions d’amour», trots dess många
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
