Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Handskriftsfyndet i Judaöknen. Av Oscar Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar L ö f g r e n
des, att man skulle finna Abrahams grav och
förbundsarken med stentavlorna, där Mose
inristat de tio budorden på ålderdomlig
hebreiska. Så gick det nu inte: i stort sett
kan man säga att Palestina—Syrien varit ett
den arkeologiska knapphetens område, i
jämförelse med de angränsande områdenas
överflöd. Visserligen ha rikliga keramikfynd
möjliggjort ett konsekvent genomfört
stra-tigrafiskt system för bestämning av olika
fyndlagers ålder. Texterna däremot äro fåtaliga.
Jag skall nämna de viktigaste, för att så få
en bakgrund till mitt egentliga ämne.
Det äldsta minnesmärket från kananeiskt
språkområde var länge den minnesstele som
restes på 8oo-talet f. Kr. av Moabs konung
Mescha till hågkomst av en seger över Israels
konung Omri. Stenen påträffades år 1868 av
den tyske missionären Klein i ruinerna av
staden Dibon, alltså på Moabs forna område
öster om Döda havet. Efter seg dragkamp
mellan tyskar och fransmän hamnade stenen
slutligen i Louvren, men i illa medfaret skick.
De okunniga araberna misstänkte att stenen
innehöll en skatt och sprängde den i spillror
genom upphettning och avkylning.
Vilket uppseende detta fynd då väckte, ha
vi nu svårt att föreställa oss, bortskämda
som vi blivit på det arkeologiska området. En
antikvitetshandiare i Jerusalem vid namn
Schapira sökte slå mynt av intresset genom
att låta en händig arab förfärdiga
»moabi-tiska» antikviteter med inskriptioner efter
Meschastenens mönster. Innan svindeln
avslöjades, hade tyskarna på rekommendation
av framstående orientalister för dryga pengar
inköpt en stor och varierande men helt
värdelös samling dylika »moabitica». Sin klimax
nådde samme Schapiras förfalskarverksamhet
några år senare, då han till British Museum
utbjöd fragment av den hebreiska
»urhandskriften» till 5 Mosebok för det nätta priset
av en miljon pund. Fragmenten skulle ha
påträffats av en — sedermera tyvärr
avliden — beduin nära staden Aroer och floden
Arnon, inlindade i asfaltimpregnerade bindor
likt en mumie. Fransmannen
Clermont-Ganneau, densamme som skaffat
Meschaste-nen till Paris, avslöjade falsariet, innan något
köp kommit till stånd, och den följdriktiga
avslutningen på Schapiras bana blev ett
revolverskott på ett hotellrum i Rotterdam.
Med tanke på vad som nu, åtta årtionden
senare, har hänt på motsatta sidan av Döda
havet skulle man känna sig hågad att
tiller
känna den vilseledde mannen — om inte
profetisk klarsyn, så dock en viss intuition. Det
aktuella Palestinafyndet företer vissa slående
paralleller till Schapiras uppdiktade fynd.
Meschainskriften — den längsta och
viktigaste från detta område — förblev länge
också den äldsta kända på semitiskt alfabet.
Först en bit in på 1900-talet hittade man i
Fenicien ännu äldre texter, först den ståtliga
sarkofag från 1200-talet f. Kr. som tillhört
konung Ahiram av Byblos och på senaste
tid några ännu äldre texter, dels alfabetiska,
dels pseudo-hieroglyfiska. (Se vidare min
uppsats »Alfabetets uppkomst» i årg. 1949
av denna tidskrift.)
Vi återvända till Palestina. År 1880
upptäckte badande barn i den från bibeln
välkända Siloahdammen i Jerusalem en kortare
inskrift från konung Hiskias tid (omkr. 700
f. Kr.). Den skildrar en episod från
tunnelbygget, då de båda arbetslagen närmade sig
varandra från motsatta sidor och
genombrottet skedde. De stela ålderdomliga
bok-stavsformerna i Ahiram- och
Meschainskrif-terna ha här uppmjukats till en ganska
driven bokskrift. Densamma återfinnes i ännu
mera kursiv form på de lerskärvor med
skrift, s. k. ostraka, som man senare
framgrävt, dels i ruinerna av konung Ahabs
palats i Samaria, dels i Lakisch, den starkt
befästa judiska staden som omtalas på flera,
ställen i Gamla testamentet. Dess ruiner
ligga i det nuvarande Tell ed-Duwair, 45
km sydväst om Jerusalem, mitt emellan
Hebron och Medelhavskusten.
De aderton här funna lerskärvorna ge oss
en oskattbar glimt av förhållandena på.
profeten Jeremias tid, omkr. 600 f. Kr.„
då filistéerna hotade Judéen. De flesta äro.
korta, urskuldande rapporter från Hoschaja,.
kommendant över en militär utpost norr om
Lakisch, till överbefälhavaren Jausch. De ha
tydligen dikterats för en yrkesskrivare, att
döma av den drivna handstilen, och torde ha
tillhört en dossier som föredragits inför
krigsrätten i Lakisch. Lägger man härtill den s. k.,
bondekalendern från Gezer i södra Palestina,,
en ålderdomlig kort text med uppräkning av
månadsnamn, så ha vi nämnt det
huvudsakliga av de äldre, förexiliska skriftstycken som
hittills påträffats på kananeiskt område.
Detta är givetvis en försvinnande rest av
vad som fordom existerat. Judarnas höga,
om också inte särskilt rika, kultur förutsätter
en mängd litterära och kommersiella doku-
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
