Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Handskriftsfyndet i Judaöknen. Av Oscar Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handskriftsfyndet i Judaöknen
ment även på skinn eller papyrus. Det
sistnämnda materialet exporterades i stora
mängder från Egypten till hamnarna på
Medelhavets ostkust, framför allt till det
feniciska Gebal, som tycks ha fått sitt grekiska
namn Bybios just av handeln med papyrus,
på grekiska »byblos». Skrivkonsten torde ha
varit relativt allmän i Palestina under
ko-nungatiden, jämfört med förhållandena i
stor-maktskulturerna, och allmänbildningen högre.
Det har dock inte erbjudit någon svårighet
att tillfredsställande förklara, varför man
inte hittat några skriftliga dokument från
gamla tider på mera förgängligt material,
såsom skinn eller papyrus. Det har räckt
med att hänvisa till Palestinas klimat med
dess årliga regn och därav fuktade jord, i
motsats till det regnlösa Egypten, för att var och
en skulle förstå att allt hopp om att här finna
något motsvarande de egyptiska
papyrusfynden var fåfängt. Papyrus är mycket
ömtåligt för fukt. Pergamentet eller dess mera
primitiva föregångare skinnet var visserligen
avsevärt varaktigare, men i längden dock
hjälplöst utsatt för förgängelsen. Även om
själva skinnet kunde tänkas bevarat under
särskilt gynnsamma villkor, föreföll det
orimligt att det primitiva bläcket, berett av sot,
skulle kunnat stå bi. Så hade man definitivt
uppgivit hoppet att i Palestina återfinna
minsta lämning av judafolkets nationella
litteratur. I stället koncentrerades forskarnas
uppmärksamhet på de viktiga fynden i
Egypten. De arameiska papyrerna från Assuan
och Elefantine gåvo oskattbara inblickar i
judiska kolonisters liv under 400-talet f. Kr.
Ur en synagogas bortglömda skräpkammare i
Kairo, den sedermera så berömda genizan,
tillvaratogos tiotusentals fragment av gamla
handskrifter, huvudsakligen på hebreiska,
med en del dittills helt okända texter.
Därigenom spreds nytt ljus över det minutiösa
arbete på bibeltextens fixering som under
första årtusendet e. Kr. bedrevs av judiska
skriftlärde, de s. k. masoreterna, i Palestina
och Babylonien.
Sådant var läget ända till år 1947. Då
gjordes ett handskriftsfynd som radikalt
förändrat situationen inom bibelforskningen.
Och det gjordes inte i Egypten, utan i
Palestina. Då man i framtiden talar om
»Palestina-fyndet», kan det endast vara fråga om just
detta fynd, vars konsekvenser ännu inte helt
kunna överblickas. Här skola vi endast söka
fånga konturerna av problemet: å ena sidan
omständigheterna kring fyndet och dess
innehåll, å den andra dess principiella innebörd.
Liksom Meschastenen har Palestinafyndet
av år 1947 starka inslag inte bara av
överraskning, utan också av sensation, ja
romantik. Tanken går osökt till Tischendorfs på sin
tid så uppmärksammade besök i
Katarina-klostret på Sinai och upptäckten av Cpdex
Sinaiticus. Dess hundraårsminne infaller
antingen 1944 eller 1959, beroende på om man
räknar från Tischendorfs första besök, då
han upptäckte 86 blad av Gamla testamentet,
eller från det tredje besöket, då ytterligare
112 blad av Gamla och hela Nya testamentet
kommo i dagen. I min redogörelse för det
aktuella »handskriftsdramat i ökenmiljö»
följer jag den ordning, vari meddelandena om
fyndet nått den vetenskapliga världen.
Kort före julen 1948 anlände
septembernumret av den amerikanska tidskriften The
Biblical Archaeologist till Sverige. Numret var
till större delen ägnat åt ämnet »The newly
discovered Jerusalem Scrolls». Låt oss höra
John Trevers egen relation av vad som hände
onsdagen den 18 febr. 1948, sedan direktorn
för American School of Oriental Research i
Jerusalem, dr Millar Burrows, föregående
söndag lämnat staden på en biltur till Irak,
med Trever som tillförordnad vikarie. Sällan
har ett vikariat medfört en gladare
överraskning, ej heller en ömtåligare teknisk och
diplomatisk uppgift.
»Onsdag e. m.», så berättar Trever, »kom
kocken Omar till mitt rum med bud att
någon ville träffa direktorn för att se på några
fornhebreiska handskrifter. En smula
skeptisk inför uttrycket »fornhebreiska» gick jag
till telefonen och fann fader Butrus på
tråden». Denne var en syrisk munk från det
ortodoxa Markusklostret i Jerusalem, där
handskrifterna förvarades. Ett besök
över-enskoms. »Kl. 2.30 nästa dag uppenbarade
sig fader Butrus Sowmy med sin bror Karim.
De öppnade sin lilla läderväska och visade
mig fem bokrullar invirade i tidningspapper
jämte ett litet fragment.» Först framtogs en
mindre rulle och därefter den största. Den var
rullad med slutet utåt, och de sista
kolumnerna, som bildade ett enda pergamentblad, hade
skilts från den övriga rullen genom att sömmen
gått upp.» Trever föreslog munkarna att låta
fotografera handskriften för att öka dess
värde och fick del av bokrullarnas öde, som
illustrerar det gamla talesättet, att
verkligheten är underbarare än dikten. »Vandrande
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
