Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Holm q v ist
Enckell intog sin naturliga plats på
modernisternas skans när kampen mot les andens
bröt ut på allvar efter Bertel Gripenbergs
»ultramodernistiska» förfalskningsförsök (»Den
hemliga glöden» kom ut samma år som
»Flöjt-blåsarlycka» och väckte naturligtvis mycket
större uppmärksamhet). I slutet av 1926
publicerade Rabbe Enckell i Hufvudstadsbladet
artikeln »Gammalt nytt och verkligt nytt i
poesi».
Uppsatsens tankegångar var inte
alltigenom klara och dess terminologi lämnade rum
för missförstånd. Men den innehöll många
fina iakttagelser, och summan av
resonemanget är ännu i dag av stort intresse, inte minst
som formel för Rabbe Enckell själv: »Den
äldre dikten, den må vara aldrig så
romantisk till sitt idéinnehåll, förblir dock
realistisk beträffande den logiska följdriktigheten
i sin teknik. Bilderna och upplevelserna
återges med riktiga perspektiv i tid och rum.
Den modernistiska dikten kan vara både
romantisk och realistisk till sitt innehåll, den är
alltid romantisk, dvs. icke verklighetsbunden,
i sin teknik. Detta är måhända att uppfatta
som den innersta regeln i all modernistisk
poesi, ty den bygger på ett bildval, som icke
önskar reproducera en yttre verklighet utan
en själsrörelse. Bilderna bli starkt stiliserade
och äga de överdrifter, som vi äro vana vid i
den moderna konsten.»
Det var sålunda med en hänvisning till det
introverta draget i modernismen som
»överdrifterna» motiverades. Synpunkten är
naturligtvis riktig, men den var knappast
uttömmande som förklaring till den nya dikten i
allmänhet. För Enckell blev den ett axiom.
Två år senare ■—• i det nya modernistorganet
Quosego’s provnummer •—- tar han upp den
på nytt. Men nu är analysen säkrare och går
djupare. År 1928 vet Rabbe Enckell mycket
bättre än förut vad han vill, och han har
funnit stöd för sina intentioner; bakom den
nya framställningen av lyrikens väsen och
villkor ligger uppenbarligen ett resultatrikt
studium av symbolisterna och Valéry.
Begreppen »romantisk» och »realistisk»
avvisas. Det finns inga möjligheter att ge en
sammanfattande bild av hela tillvaron:
varken »spiritualistiskt uppskruvade» symboler
eller naturalistiska »hörn» duger. »Men
genom att fånga vissa inre harmonier kunna vi
ge en bild av de krafter som röra sig i
världsalltet. Vi kunna icke avslöja Guden, men vi
kunna avslöja oss själva, vår egen ofrivilliga
rörelse, då vi stå inför honom». Detta kan ske
endast om den estetiska tyngdpunkten
radikalt flyttas från formen till »det själsligt
omsmälta innehållet». Därvid blir »en förnyad
uppfattning av språket som uttrycksmedel»
nödvändig. Den yttre formen ska upplösas
och ersättas av »en inre, byggd på poetiska
symboler» eller »uttrycksharmonier». Men
drivkraften till det högsta förblir det rent
konstnärliga intresset, vars mål är
»oändlighet och fulländning». På så vis tillvaratas
också de mänskliga intressena och de etiska
kraven bäst.
På andra ställen i samma nummer, och i
ett par av de följande, gav Enckell en
komplettering till detta program. Han inskärpte
att »stil är något som hänför sig till
författarens personlighet, ej till det litterärt
uppfattade motivet»; alltså är naturalismen ingen
stil alls. Han underströk vad han redan hade
påpekat i 1926 års artikel: att de poetiska
symbolerna inte är enhetliga synbilder utan
»ett slags uttrycksfullt bild- och teckenspråk,
som sinnligt uttrycker alla känslor och
föreställningar, som medvetandet blixtlikt kan
fånga». Och han präglade ordet »nervpoesi»,
vilket förklarades åsyfta en diktning som
undviker stämningar och i stället »söker
kontakt, samtidig kontakt med omvärldens
och personlighetslivets alla centra».
Med sådana definitioner upprättas ett
försvar för den — ännu trevande — lyriska
praktiken i »Flöjtblåsarlycka», för den
be-skärning av perspektivet som utesluter »alla
döda och farliga ting» och för identifikationen
mellan jagliv och yttervärld. Det säger sig
självt att analysens värde inte minskas av
dess uppenbara härledning ur diktarens aktiva
erfarenhet. Snarare tvärtom; Enckells poetik
håller ganska långt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
