Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den absoluta verkligheten
inte saken allvarligt. Det är bara griller: »Din
hjärtebefängdhet är inte värd ett ruttet
lingon».
Han vänder gång på gång upp den rent
privata sidan i sitt programhäfte. Han säger sig
»älska allt som är nytt och oefterhärmligt»,
han förklarar att »den fräna lukten av
nymålat trä / skall sent lämna mina verk».
Han talar om sina »små tändsticksdikter»
som gör full tjänst genom att »vid
tandningen häftigt belysa mitt ansikte / — och
slockna». Roligast deklarerar han ståndpunkt i
följande poem —- och samtidigt mest
avslöjande, därför att fasthållandet vid det
anspråkslösa jagidealet är så självmedvetet,
och därför att de döda och farliga
under-vattenstingen nu avfärdas som någonting
enbart löjligt, någonting som hör dumma
demoner till:
Demoner
vilja rycka flöjtpipan ur gräshoppans mun
och inblåsa i den en väldigare ande.
De vilja sänka den i floden
till sitt dunkla hem.
De vilja föra den till järneken
som står på marknadsplatsen
med gudabilder i grenarna.
De vilja fresta den vid bergets stup.
Men gräset värnar sin sångare.
Han lever på strå’t, hans död
stänker ej blod i gräset
förpestar ej vinden.
Han torkar bort.
Han följer i höet när det bärgas.
I så måtto hade Rabbe Enckell rätt att
vara övermodig som Quosego-dikterna
verkligen representerade någonting helt »nytt
och oefterhärmligt». När spänningen mellan
lust och plikt försvinner kan poeten ge sin
inbillning fria tyglar, och resultatet låter
inte vänta på sig. Inom den snäva
motivramen utvecklar han en bildfantasi, som är
en både vacker och häpnadsväckande
bekräftelse på det teoretiska receptets fruktbarhet.
Djuren från »Flöjtblåsarlycka» kommer
tillbaka, åkermusen konverserar med aborren,
den rödbrusiga räven dricker vid källan, den
skumögda berguven ber om »en
sammanpressad droppe klarhet», den överkultiverade
musen »genomryses av nervreaktioner». De
lever alla sitt eget liv, men samtidigt är de
perfekta symboler av just den lätta och
snabba sort som poeten talar om. Yttre och
inre sensationer förenas, på samma sätt som
de olika sinnenas intryck flätas ihop till ett
daggigt gnistrande pärlband. Feriekamraten,
kalven Pirkko, uppmanas höra hur »solen
blåser mellan tallarna» i »skogens torrnosiga
sommar». Poeten sammanfattar situationen:
Mina ögon
är ljusa
av dagern
kring min själ.
Deras vårdruckenhet
kan ingen verklighet styra.
Han grips av förtvivlan när sommarlovet
(i trängre mening) är slut, han längtar
tillbaka till sin skog men finner den tyst och
skum. »Och min själ är bara ett vinddrag» —
eller, som det heter i följande dikt, »min själ
har förlorat sitt ansikte». Han vet att
marken är osäker, att han är utlämnad åt makter
som bara tidvis är gynnsamma, men han vet
inte riktigt om han ska försöka ge sig ett
nytt »ansikte» eller om han ska bita sig fast vid
sin uppgift som »gräshoppa». Det finns olösta,
och inte längre avlägsna problem bakom
Quosego-lyriken; den sammanpressade
klarhetsdroppen låter vänta på sig. Möjligen
existerar det ett samband mellan detta
förhållande och den omständigheten, att Rabbe
Enckell inte gav ut någon diktsamling under
denna period utan skrev tre självanalytiska
prosaböcker innan han 1931 publicerade sina
Quosego-poemer i »Vårens cistern».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
