Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den absoluta verkligheten
Men inbillningens silverring
föll lyckligt av mitt finger.
De flyende bildernas synkrets
har fördunklats.
I en trollsjös spegel
mattas ljuset och återvänder ej.
Blott tanken dröjer
dubbelt kär för ett frigjort öga.
Så blir dikterna i »Vårens cistern» liksom
de, med vilka Enckell 1933 inleder sin fjärde
prosabok, »en försenad krans åt sommaren
och. livet, / en krans som vill fira minnet, /
och kröner glömskan —». De nytillkomna
dikterna i »Vårens cistern» avviker delvis från
Quosego-periodens, flera av dem talar •—•
utan lekfull bagatellisering — om »hjärtats
vägfrämmande ängslan, den vintertj udrade
tanken». En resignerad ton gör sig förnimbar
när poeten kallar sig själv »betraktarn / tidig
i mina önskningar / och dock så sen att fatta
livets gåva». Men resignationen är fri från
bitterhet: till slut vet han ändå att han har
funnit »diktandets natur» och att hans verk
är förseglat »med en stämpel / som ej bryts
förrän morgondagen». Den konstnärliga
segern tillåter Enckell att ställa den mänskliga
på framtiden.
*
Och det verkar inte obilligt. Som helhet är
»Vårens cistern» en alldeles strålande diktbok,
lika fullödig (inom sina gränser) vare sig man
ser till de uppsluppna djurdikterna eller till de
expressiva naturbilder, där Enckell spänner
strängen hårdare och avvinner sitt
instrument dramatiska effekter:
Tordyvelsblå vräka sig
molnen i hettan.
Ett litet sandkorn
blixtrar till av sol.
Ranunkeln blommar slapp och medvetslös på ängen.
Blott nässlan trycker sig intensivare mot stenfotens
brännande yta.
Med samma sensuella exakthet återges de
intryck, som bildar »kransen» i »Landskapet
med den dubbla skuggan», och med ännu
djärvare frihet än i någon av de äldre dikterna
projicieras sinnesintryck på varandra för att
upplevandet ska återuppstå i högsta
tänkbara intensitet:
En fågel virkar fina melodier
i vit luft.
Det glimmar blankt
och en blå träd
hänger stum i luften —
»Landskapet med den dubbla skuggan»
innehåller för övrigt det i inledningen
omtalade romanfragmentet, som med vissa
ansatser till objektivering fortsätter den
självbiografiska uppgörelsen, och en avdelning
betraktelser som mera omedelbart ansluter sig
till framställningssättet i de föregående
prosaböckerna men till innehållet är lugnare, röjer
en fortsatt utveckling av den psykologiska
medvetenheten. Lyckan har trots allt kunnat
bevaras, eller återvinnas, och stegras. I
samband med en kommentar till det stick av
Rubens, som har gett boken dess namn,
avger Enckell en ny bekännelse till idyllen.
»Landskapet med den dubbla skuggan är
romantiken sedd från en sfär där verklighetens
mystik förvandlas till objektiv saklighet,
där upplevelsen blir ren iakttagelse. I Rubens’
stick tyckes idyllen med cyklopisk kraft
slungas in i landskapet, men
sammanpressningen av idyll och skräck upplöses av
bakgrundens slättperspektiv, dess rofulla vidd. . .
Idyllen är en av de grundpelare på vilka
konsten byggt de verk som klarast återspegla
livet. Dess verkan stegras i samma mån som
perspektivet vidgas, som medvetandet tränger
igenom tillfälligheten i de närvarande
intrycken och omformar dem till ett sakligt
uttryck för livet.» Idyllens väsen är alltså
saklighet, och (definitivt) inte flykt. Och
principen för bygget, sedan »grundpelaren» väl är
rest? Också här är svaret klart: »all
produktivitet rör sig dock ytterst om de skärpta
sinnenas glädje. Det är endast sinnena som
förmå utstaka gränserna för glädjens,
produktivitetens möjligheter. Hur vid denna
gränslinje är, är måttet på genialiteten. Det övriga
äj endast arbete, möda.»
Diktaren återvänder till de bilder ur
hemlivet, som han med sådan kärleksfull omsorg
hade tecknat i »Ljusdunkel». Så här ser hans
idyll ut: »Det klara verandaljuset sprider sitt
sken över vår värld som alltmer avskiljs från
mörkret därute som befunne vi oss i ett
vattentätt skyddsrum djupt nere i havet.
Jag känner hur ditt intresse vidgar min
känsla, skänker den styrka och makt att
skapa helgjutenhet ur vårt livs splittrade
situationer. Och jag blir så helt medveten
om den suveräna lycka som inrymmes i
denna stund, en lycka som omärkligt har
kristalliserat sig ut ur vardagligheten». För att
denna känsla ska bli dikt behövs bara en
objektiveringsfaktor, en omgivning som
förklarar känslorna »liksom tillhörde de inte
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0045.html
