Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Holm qv ist
längre mig». Men denna faktor finns redan i
det som framkallar lyckan.
Nu är cirkeln inte längre ödesdiger. Nu är
stunderna »intakta» — som det heter i den
diktsamling, »Tonbrädet» (1935), vars första
hälft är monumentet över de år då
lyckodrömmen var verklighet och ingen cyklon,
inga döda och farliga ting tycktes hota
idyllen. Den förening av varsamhet och skärpa,
som Enckell uppnår i sina dikter från denna
tid, är något av ett lyriskt under. Det finns
ingen motsättning mellan människan och
»livet», kontakten med »omvärldens och
per-sonlighetslivets alla centra» etableras i det
vegetativa samförståndets tecken:
Du tvättar ditt lilla ansikte
som blomstrar upp
för handdukens sträva gnidning
och doftar som en nyss skuren rättiksskiva.
Dina två flätor
virade om hjässan samman
till en liten kupol,
en gyllenbrun lök
som snart flagar av sig,
strör sina blad
kring läpparnas friska slummer.
I »Tonbrädet» — skrev Rabbe Enckell långt
senare, i »Lutad över brunnen» — har jag
gett något av lyckotillståndet som sådant,
oagitatoriskt, blott i föreställningarnas
renhet». Samtidigt skrev han att lyckan är
någonting primärt »som människan icke utan skada
till sin själ kan undvara». Lyckan och poesin
är båda elementära, de är i grunden identiska.
Men: »Det råder ett förbud mot lycka på
jorden.» »Vi tvingas uppleva det elementära
lyckotillståndets katastrof i människan.
Poesin som tillstånd övergår till poesin som
längtan. LTtvecklingen till personlighet ijr
utveckling bort från poesin, som är det
gränslösa.» Förbudet trädde i kraft, katastrofen
inträffade innan Enckell hann fullborda en
samling dikter om lyckan. Den senare delen
av »Tonbrädet» talar ett helt annat språk
än den första.
En reservation bör genast fogas till det
senast anförda påståendet. Enckell har själv
uttalat den, ännu senare, t. ex. när han om
Gunnar Ekelöfs diktning säger att den
»intellektualiseras och finner därmed ett
verk-lighetsfäste». Det gick på samma sätt med
hans egen dikt och hans egen »utveckling
till personlighet». Det blev ingen »utveckling
bort från poesin». Poesin blev inte densamma
som förut, men den växte i höjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
