Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt H olmqvi st
systematisk. Där finns också dikter som
kommer de äldre nära, fast tonen på något
sätt är större (»Som en krokan i mörkret. . .»).
Men oftast varierar Enckell nu klassiska
motiv, och i en avslutande not motiverar han
sina »långsökta antikiserande bilder» med sin
»kärlek till myternas djupa mänsklighet och
en önskan att förmäla personlig erfarenhet
med deras objektiva form och djupa sanning.
Har diktaren ej rätt att välja klangerna där de
möta honom fulltonigast?» Det är en
ståndpunkt som Enckell sedan har hållit utan att
vika. Den formuleras ännu tydligare i en
artikel från 1949 (Röster i Radio nr 46), där han
talar om sin metod som »en kringgående
rörelse, motiverad av min övertygelse att den
moraliska och estetiska ’geometri’, som var
grekernas, står i en rikare och finare samklang
med verkligheten, sådan den i grunden förblir
för människan, än den ’geometri’ vår egen tid
erbjuder». Det djupaste motivet är »en önskan
att komma både verkligheten och livet
närmare, än jag trott mig kunna göra med andra
medel.»
I själva verket spelar alltså Orfeus,
Peiri-toos. Odysseus och andra klassiska gestalter,
som Enckell från och med »Valvet» ständigt
frammanar, roller som motsvarar myrans,
musens och berguvens i de första
samlingarna: de tillfredsställer behovet av
identifikationer —- med den skillnaden, att det nu är
fråga om en identifikation i tidens dimension
och inte i sommarhagens. I detta finns
alltjämt en avskärmningstendens, som längre
fram blir fullt tydlig bl. a. i kritikern Rabbe
Enckells häftiga polemik mot den rikssvenska
40-talsmodernismens »vertikala»
tidsmedve-tenhet och i anvisningen: »Lev som om varje
tid vore identisk med varje annan!»,
överraskande tolkad så att den
förstahandsmedve-tenhet samtiden erbjuder blir mindre värd
än de mytiska korrespondensernas.
Men huvudsaken för den Enckell, som nyss
hade känt närheten till »dödens hetsande
gallerier», var att finna ett nytt instrument
som bättre än »flöjtpipan» kunde tjäna hans
uttrycksbehov. Det gjorde han. »Valvet» har
en konstnärlig spännvidd som inget av
Enckells tidigare verk, och den innebär i sin
förening av antikbefäst allmängiltighet och
ytterlig nervkänslighet en genial lösning av
modernismens formproblem. Ur denna
synpunkt förtjänar t. ex. följande teckning
av den olycklige jägaren Aktaions öde stui
deras:
Denna gyllene dag — klippors skum —
Amfitrites nackspegel
lockar dimmig solglimt över himlens arkitrav —
Skiftesrika stränder gröna
skuggigt dölja rovet — Aktaions ansikte
bestrålat av ljus.
— Rasande hundar störta förbi. Dianas stämma
faller lyssnande tillbaka.
Hermes på stranden
öser soltorra korn ur bevingade skor.
Naturligtvis var Enckells nya situation
inte oproblematisk för honom själv. Tvärtom:
uttrycket var nödvändigt, men det var ingen
lösning. Ur artistisk synvinkel visade den nya
verklighetssynen emellertid sin avgörande
styrka: diktaren var inte längre hänvisad
till de lyriska stämningarna, han kunde också
objektivera intellektuella belägenheter. Man
behöver endast jämföra novellerna i »Herrar
till natt och dag» (1937) med versdramerna
»Orfeus och Eurydike» (1938) samt »lokasta»
(1939) för att upptäcka mytens fruktbarhet:
problemen är delvis likartade, men novellerna
ger — i all sin finhet —• ingen levande form
åt dem, medan versdramerna ger både form
och rymd.
I »Orfeus och Eurydike» gäller frågan den
skuld, som den ljusa sången ådrar sig genom
att »i namn av gudars håvor / avbörda sig
livets ansvar»; det är alltså en uppgörelse
med den produktiva självhärligheteri, som
blev livets-Eurydikes undergång och därmed
förvandlade sångaren till en förtvivlat
sökande Demeter. I »lokasta» avslöjas en annan
form av lyckoförstörande jagiskhet: hos kung
Laios, Oidipus’ fader, som endast sysslar med
oraklets dom och möjligheterna att
undkomma framtidens fasor — samtidigt som han
finner dem oundvikliga. Dessa dramer handlar
också (och inte minst) om förhållandet mellan
manligt och kvinnligt. Enckell har här ett
bättre tillfälle än någonsin förut att använda
också sin psykologiska utrustning vid
dikt-skapandet; han försummar det inte. Slutligen
associerar dramerna med den politiskt
ödesdigra tid då de skrevs. Diktarens
desorientering — ty någon utväg, eller någon väg
tillbaka finner han inte — smälter samman
med tidens hotfulla förvirring. Kören i
»lokasta» börjar med att tala om Zeus’ fasta
normer, ordningen och sedelagen, och den
slutar i förtvivlan:
O mänskosläkte!
Lika länge som fuktig lera
sammanbinder sten vid sten, men torkad
låter marken rasa, lika länge
dina blodsband, sedelagar hålla.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
