Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den absoluta verkligheten
känner ingenting tillfälligt. Och den är aldrig
obetydlig. »Den är en inre erfarenhet och som
sådan finns den på varje ställe i universum.
Denna identifikation är hela produktivitetens
problem och författarskapets hemlighet.»
Slutledningarna är ovedersägliga. Men det
finns en svag punkt, inte i resonemanget utan
i det sätt på vilket Enckell uppfattar dess
grundförutsättning: »den absoluta
verkligheten». Hans interpretation är ohållbar, om
han inte räknar också med ett »absolut jag» ■—•
i annat fall är spänningen mellan polerna i
det religiösa eller icke-religiösa förhållandet
alltid relativ, en produkt av växelverkan.
Men just det får den inte vara, om diktaren
inte ska tvingas erkänna sitt faktiska beteende
inom ovillkorlighetens ram som godtyckligt,
som en heroisering av och en tillrättaläggning
för egna behov •—■ alltså som ett försvar, och
inte som ett moraliskt värde (erkännandet av
nödvändigheten — och därmed
ansvarsfriheten inför misslyckandet). Men det absoluta
jaget förblir en fiktion, i lika hög grad som
Blasius’ absoluta icke-jag. Livet är aldrig
enkelspårigt.
I en uppsats, som ett år senare ingick i Ord
och Bild, frågar Enckell: »Skall vi inte kunna
betrakta livet från ett annat aspekt än
människans speciella behov? Är det inte enda
vägen för tanken och känslan att nå full
mognad?» Och i en dialog från slutet av
40-talet låter han Vir, mandomen, säga till
Ado-lescens, ungdomen: »Du var så säker som blott
vanvettet eller den abnorma
självöverskatt-ningen». Det är en överdrift. Men det är inte
en överdrift utan en precisering, när den nya
dialogens Vir längre fram hävdar: »Du sökte
helheten i det personliga. Men jag söker den
i sak. För dig är handen kärare än materialet.
För mig är materialet kärare än handen.»
I de raderna är den mogne Rabbe Enckells
väg angiven —• vägen genom de nederlag
som upphävs först när de accepteras; vägen
från jaget som också är en väg till fördjupad
insikt om det egna ödet; vägen till en
hållbar försoning med verkligheten, den alltjämt
ovillkorliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
