- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
33

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den absoluta verkligheten

känner ingenting tillfälligt. Och den är aldrig
obetydlig. »Den är en inre erfarenhet och som
sådan finns den på varje ställe i universum.
Denna identifikation är hela produktivitetens
problem och författarskapets hemlighet.»

Slutledningarna är ovedersägliga. Men det
finns en svag punkt, inte i resonemanget utan
i det sätt på vilket Enckell uppfattar dess
grundförutsättning: »den absoluta
verkligheten». Hans interpretation är ohållbar, om
han inte räknar också med ett »absolut jag» ■—•
i annat fall är spänningen mellan polerna i
det religiösa eller icke-religiösa förhållandet
alltid relativ, en produkt av växelverkan.
Men just det får den inte vara, om diktaren
inte ska tvingas erkänna sitt faktiska beteende
inom ovillkorlighetens ram som godtyckligt,
som en heroisering av och en tillrättaläggning
för egna behov •—■ alltså som ett försvar, och
inte som ett moraliskt värde (erkännandet av
nödvändigheten — och därmed
ansvarsfriheten inför misslyckandet). Men det absoluta
jaget förblir en fiktion, i lika hög grad som
Blasius’ absoluta icke-jag. Livet är aldrig
enkelspårigt.

I en uppsats, som ett år senare ingick i Ord
och Bild, frågar Enckell: »Skall vi inte kunna
betrakta livet från ett annat aspekt än
människans speciella behov? Är det inte enda
vägen för tanken och känslan att nå full
mognad?» Och i en dialog från slutet av
40-talet låter han Vir, mandomen, säga till
Ado-lescens, ungdomen: »Du var så säker som blott
vanvettet eller den abnorma
självöverskatt-ningen». Det är en överdrift. Men det är inte
en överdrift utan en precisering, när den nya
dialogens Vir längre fram hävdar: »Du sökte
helheten i det personliga. Men jag söker den
i sak. För dig är handen kärare än materialet.
För mig är materialet kärare än handen.»

I de raderna är den mogne Rabbe Enckells
väg angiven —• vägen genom de nederlag
som upphävs först när de accepteras; vägen
från jaget som också är en väg till fördjupad
insikt om det egna ödet; vägen till en
hållbar försoning med verkligheten, den alltjämt
ovillkorliga.

*



Om Rabbe Enckell i »Tonbrädets» första
hälft befinner sig på »livets lyckliga sida»,
målande fågeldrillens rotation över vågorna
och myggornas »flygsandsfina» sång, så
konfronterar oss de följande avdelningarna med
en känsla som håller på att förlora sin enhet.

Åter förskj uts perspektivet bakåt, de »intakta
stunderna» innebär ännu en gång »förlorade
dagars stillhet», inte ett mättat nu. Men
stämningen verkar på ett helt annat sätt än
förut oåterkallelig. Den här gången finns det
ingen möjlighet att restaurera idyllen; nu är
varje sådan strävan definitivt
»verklighetsfrämmande och onåbar».

— — — Tyst gästvandrar minnet ännu
på vägar vars stoft
ständigt påminner om ting som gå förlorade.

Minnets slöja, först skir som värmevågen över en klar
eld,
blir tung och ogenomtränglig som skuggan i en klyfta.
Tidens branta klyfta
stupar rätt in i vår själ.

Slagen i skräckens järn uppfångar hon ett ljud
som ekar i hjärtats puls; var och när?

Rolandshornet kallar

djupt i mytens ljusstammiga, lövrika skog.

På ett ställe i »Ett porträtt» undrade
Enckell, varför hans hustru studerade ett
gammalt mytologiskt lexikon. »Vilken
tillfredsställelse gav dig kännedomen om den
grekiska mytologin?» Han antog att den lät
henne »komma i omedelbar beröring med en
gestaltskapande fantasi, fullkomligt avskild
från det närvarande och utan en enda
anknytningspunkt till nuet». Av precis motsatt orsak
blir mytens »lövrika skog» nu en plats, där
den av skräcken slagne diktaren kan vila
■—- och än mer: hans främsta styrkekälla, en
av de viktigaste byggstenarna i hans värld.
Styrkekälla: i upplevelsen av hur Junobysten,
denna »mask för Hadesglömskans djup»,
möter solen »höljd i tidsavståndens mantel»
men »mäktig i likhet». Och därmed också
byggsten: i känslan av att verkligheten ändå
inte har störtat samman, av att allt ändå är
oföränderligt, förblir nu:

Det stumma fjärilfladdret
är Persefones drömmar
på färdevägar långt bort ifrån.
De fladdra från blomma till blomma,
urarva bland livets minnen,
i rolös ängslan för natten,
för skuggan av Hades’ välde.

Så blir stunden intakt i en annan mening
än den gamla, också vanmaktens stund,
stunden då det är omöjligt att fatta »de
dunkla stegen från idag till imorgon». Kaos kan
bemästras, trots att »Nike flyr i vindens
klädnad» —■ och för att det är Nike som flyr.

I nästa diktsamling, »Valvet» (1937), är
anknytningen till mytens symbolvärld mera

3—Ord och Bild, 6o:de årg.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free