Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den absoluta verkligheten. En studie i Rabbe Enckells diktning. Av Bengt Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt Holmqvist
och »känslan av förlust ger livet dess djupaste
innehåll». »Mellanorden», som »förtiger halva
livet och halva döden», är »evighetens
becktråd», de lär oss konsten att förlora, konsten
att misslyckas.
Man kan ingenting finna i livet,
om man inte finner de ord,
som är genomskinliga av
vad anden har gemensamt i allt och alla.
Man kan ingenting finna, om man inte förmår knyta sig
en sänkhåv som passar alla hav och alla floder.
Mellanorden är alltså inte bara
»tillfälligheters nyckelord», de otvetydiga småorden i
allmänhet, inte heller bara det som Enckell
en gång kallade »den rena poesin», utan också
en term för den klassiska objektiviteten. De
är den svaghet som är för skör för att brista
och som därför är vår sanna styrka, de ger
»en rofylld klyfta i nuet», kastar en strimma
ljus över livets fängelsegolv. Vi kan inte
älska verkligheten i oändlighet: den upprepar
sig, vi blir till en viss grad immuna mot den
— men vi förlorar samtidigt »de dyrbaraste
och känsligaste instrumenten». Därför måste
vi göra vårt armod medvetet, lära känna
hur nära varandra liv och död bor i vårt
hjärta. Och på mellanordens spång kan vi gå
mot den enda insikt som bjuds oss.
Nöd och ångest brutna av
sömnens och glömskans
tillfälliga lättnader ger mänskan
hennes rätta plats. Den det förstår
dagtingar ej längre med lyckan
och regnbågen.
Verkligheten är inte mindre bjudande än
förut, men jaget har försvunnit som norm.
Vad som har skett — inte bara i Enckells
liv, utan också i hans tänkande — kan
resumeras i några rader ur hans förut nämnda
Ekelöf-essä från 1950: »I skräck för
verkligheten, som inte begåvat oss med ett jag
bygger vi upp ett till självförsvar.
Verkligheten, intensivt förnummen, berövar oss vår
identitet. Verkligheten ger oss ingen riktning,
den ger oss bara möjligheter, obestämda
chanser. För att begränsa dessa möjligheter
och rationalisera deras inverkan på oss, börjar
vi ’klä oss’ i våra jag.»
Det var så Rabbe Enckell gjorde i sin
ungdom. Han visste det inte då. Nu vet han det,
och nu klär han inte ut sig längre. Hans
livsåskådning är estetisk, men den är inte
jag-centrerad. »Estetisk livssyn har sin hållhake i
strävan till objektivitet», skriver Enckell i den
»Salva från elfenbenstornet» (1947), där han
också fastslår att diktarens uppgift är att
»upptäcka och påvisa liv», och att göra det
»i förbund med sin genius». Vad Enckell exakt
menade med genius blev inte klart, var
kanske inte avsett att bli det. Men att han
menade något mer än sin ungdoms »personlighet»
var tydligt; kanske var det öppenheten mot
de »möjligheter, obestämda chanser» som en
absolut men inte entydig verklighet
tillhandahåller; eller beredskapen mot den
förrädiska lusten att lyckas, som omtalas i en
annan av hans 40-talsessäer.
Den omtalas också, och gestaltas med
sträng skönhet, i »Agamemnon» (1949),
Rabbe Enckells tredje och kanske starkaste
versdrama, där titelpersonens seger bär ett
större nederlag inom sig: skovlingen av de
värden som kampen angavs gälla.
»Handlingens man som stryps av sin gärning»
representerar emellertid inte bara, inte ens i
första hand, ett personligt nederlag. Vad
»Agamemnon» handlar om är framför allt
det största av misslyckanden, och det
misslyckande som är enbart ohyggligt därför att
just dess bittra lärdom inte kommer någon
till godo: kriget. Hur lidelsefullt Rabbe
Enckell än vänder sig mot ett tidsmedvetande,
som har sin förankring i samtiden, verkar det
som om han här skulle ha brutit igenom sin
egen princip, eller rättare sagt: brutit igenom
den motsägelse som den innehåller — och
innehåller alldeles i onödan, eftersom:
Det finns smaragdens mening
i att vara sig lik.
Det finns ett yttersta
där förvandlingen slipas
till det evigt lika:
lidandet vilar
på bäddar av frostig klarhet
vällusten vakar
ett sårigt stigma
på målat trä.
Det finns ett yttersta
ej likt döden ej likt livet —
Det finns smaragdens mening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
