Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Levande rytm. Av Roland Fridholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roland F r i dh olm
av en doft, en o vanlig smak, kunna väcka
till liv komplex av minnen vari de ingå.
Detta galler inte så mycket synen som
hörseln. Det är lättare att höra fel än att se fel.
Hörseln är primitivare. Komplexen äro
helheter, gestalter. De kunna bildas
tillsynes mycket nyckfullt. Ibland avslöjar
väl en självrannsakan vad som har utlöst
en sådan helhet i ens föreställningsliv.
Oftare tilldrar sig processen i det
undermedvetna. Hos en lyrisk diktare är gärna en
rytm, alltså en företeelse som har med
hörseln att göra, knuten till ett komplex av
stämningar och föreställningar.
Skenskarvarnas jämna dunk förnimmes
starkast i ett själstillstånd, där intellektet
har fallit i dvala. I detta tillstånd av
avtrubbat medvetande, av drömmande
för-ströddhet, kan dunket uppfattas som högst
olika rytmer. Avgörande är den stämning
vari de upplevas. Rytmen får alltid sin
prägel av ett känsloläge. När den knytes
till vissa föreställningar — de kunna vara
plågsamt skarpa — är det i ett skikt av
medvetandet, där det känslomässiga
förhärskar. Det är detta, som kan ge konturen
skärpan. Dessa föreställningar förtätas kring
rytmen till en helhet oskilj bar från den.
Rytmen som allmän företeelse förlorar
sig långt ner i det vegetativa. När den
uppträder i själslivet, det undermedvetna som
det medvetna, äro också dess rötter så djupa
att det är omöjligt att fastställa var den
börjar. Den språkliga rytmen är en av
personlighetens uttrycksrörelser, liksom
gången, rösten, handstilen. Den »surrealistiska»
poesin, i den mån den kan tas på allvar,
tycks vilja ge uttryck åt det undermedvetna,
innan dess drivande mångfald har gestaltats
till helhet. Så länge är knappast mer än en
tillstymmelse av rytm att vänta. Där den
uppträder tydligare, är söndrigheten på väg
att bli lyrisk. Den fria versen, som vill låta
det undermedvetna välla fram utan tvång,
förråder genom sin ofta starka rytmik, att
fragmenten ha samlats i en gestalt. Det är
inte bara den rent personliga rytmen som
har verkat så. Inte utan skäl har man talat
om Whitmans »litanior». Där den har
bundits i ett metriskt schema lever den kvar i
en viss spänning med detta. Med förfinade
metoder bör det vara möjligt att fastställa
varje lyrikers egen rytm. Den yttrar sig
också i valet av versform. Men det som ger
liv åt det metriska schemat är den
stämning som är knuten till det. Denna
stämning hänger intimt ihop med diktens
innehåll. I en verkligt lyrisk dikt äro i
själva verket form och innehåll lika
ursprungliga.
Rytmen uttrycker det själsliga, det
alltid rörliga känslolivet. Men den är lika
mycket andlighet, förnuftigt fattbar ordning.
Känslan ensam har ingen rytm. Först när
den har uppnått en viss harmoni, uppträder
rytmen. Den vilda sorgens skrin veta inte
av den. När de börja lugna sig till
regelbundna snyftningar, är den på väg.
Försvinner känslan helt, är rytmen borta med
den. Den har givit skalden liksom det
gråtande barnet utlösning för en affekt, men
den har på samma gång bundit denna och
förvandlat det subjektiva till något
objektivt. Barnet lyssnar till sin egen gråt. Den
blir mera rytmisk allteftersom den blir mera
medveten. Samtidigt komma de medvetna
föreställningarna, bilderna, tankarna. Men
rytmen kan också locka fram känslan,
sätta själen i rörelse. Livets puls börjar
bulta i ord som skulle vara uttryck för ren
tanke. De ordna sig rytmiskt, som känslan
vill. Trummornas dunk väcker negerbyn ur
stillheten. Rytmen eggar och hetsar, tills
allt som har med förnuft att göra, tar till
flykten. Denna dubbla effekt, den bindande
och den lösande, förråder rytmens dubbla
innebörd.
Vad som gäller det halvt medvetna, visar
sig även i den lyriska dikten. Båda
effekterna, den väckande och den sövande,
tillhöra särskilt de rytmer som ha haft en
starkare suggestionskraft än andra, till
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
