Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margot A s q u i t h in memoria m
moniskt. Hon avslöjade tidigt ett skarpt och
genomträngande förstånd, kvickhet och
slagfärdighet men samtidigt en utpräglat hetsig
och påstridig läggning. Med samma
våldsamma energi och av alla yttre hänsyn
oberörda framåtanda kastade hon sig över böcker
och rävj akter. Hennes livsaptit var enorm
och nästan allting intresserade henne utom
affärer och naturvetenskaper; hennes
likgiltighet för faderns ekonomiska framgångar
och för pengar över huvud är förståelig men
ändå anmärkningsvärd och varade livet ut.
Hon förvärvade under ändlösa diskussioner
med den begåvade älsklingssystern Laura ett
aktningsvärt förråd av kunskaper, som
systrarna oförfärat luftade i närvaro av mera
sakkunniga och kritiska bedömare än föräldrarna.
Bakom allt detta låg en djup religiositet
förankrad. Den lade från början en fast och
orubblig grundval för den trots alla yttre
extravaganser höga moraliska standard, som
karakteriserade Margot
Tennant-Asquith-Oxford i livets alla skiften.
Redan i de tidiga tonåren hade hon sin
första allvarliga förälskelse. Vid en rävjakt
hade hon givit sig upp på en livsfar’ig häst,
som också mycket riktigt till slut lyckades
befria sig från henne. Hon kastades av och
låg länge medvetslös. När hon kom till sans
igen och såg upp mötte hon en spörjande och
samtidigt beundrande blick från ett par
mörka mansögon. De tillhörde Peter Flower.
De fann varandra snart och deras förhållande
varade, under alltmer gnagande oro i Margots
inre, i närmare tio år. Hon var trofast intill
självuppgivelse. Han var den tidens he-man;
trots att han var tjugo år äldre än hon och
alltså född 1844 verkade han som hennes
jämnårige tack vare sin praktfulla fysik.
Han levde för sin kropp, som han höll i form
genom ett intensivt sportande, främst ridning
och boxning. I övrigt sysslade han med att
köpa och sälja hästar — ädla hästar, förstås —
spela hasard, gå på kapplöpningar och gästa
olika slott och herresäten. Han accepterades
tack vare sin börd som »gentleman» men
avslöjade omsider flera drag, som ej med bästa
vilja i världen kunde förenas med begreppet
gentleman. Hans andliga torftighet hade sin
motsvarighet på karaktärens område. Ett
samliv dem emellan skulle i längden varit
otänkbart.
Men det var många och långa överväganden,
innan deras vägar skildes. I Off the Record
heter det på ett ställe:
Jag erinrar mig så väl en gång på Glen, då jag satt
och läste dold av en skärm. Pappa sade till mamma:
»Margot är hopplös! Hon slutar med att gifta sig med
en ridknekt. Hon gör precis vad som faller henne in.
Hon läser vad som helst och kastar bort sin ungdom
på huvudlösa hunting men [dvs. främst Peter Flower],
Mamma svarade med sin vanliga vishet: »Jag fruktar
att du har rätt. Margot kommer aldrig att bättra sig.
Inte desto mindre skulle jag vilja avråda dig ifrån att
lägga dig i hennes kärleksaffärer.»
I samma ögonblick kom mina bröder in i rummet.
Jag reste mig bakom skärmen och yttrade till mina
förfärade föräldrar: »Jag kommer aldrig att gifta mig
med en ridknekt. Jag tänker gifta mig med en
premiärminister (våldsamma skrattsalvor). Vi måste alla leva
livet på vårt eget vis. Och när allting kommer
omkring, älskade mamma, så var du en stor flirt på din
tid — varför skulle din dotter inte ha ärvt någonting
från dig? Kärlekshistorier före äktenskapet skadar
ingen. Du gifte dig med den rätte — varför skulle inte
jag göra det också?»
Margot har för sin del summerat det
påtagliga resultatet av rävj akterna, denna grymma
men färgrika, friska och traditionsomspunna
sport, för vilken förutsättningarna nu synas
mer och mer försvinna. När hon högt upp i
åren slutade deltaga i dem — såsom erkänd
kvinnlig champion i England — kunde hon
visserligen notera den välgörande inverkan de
haft särskilt på hennes sömnlöshet men också
följande rent yttre minnesmärken, förvärvade
under cirka ett halvt sekel: två
nyckelbens-brott, ett svårt brott på näsbenet och skador
på samtliga revben samt ena knäskålen; vidare
hade hon en gång slagit underkäken ur led,
haft fem hjärnskakningar och en ganska
allvarlig fraktur på skallen. Näsbensbrottet
ådrog hon sig 22-årig 1886. Trots en lyckad
läkning skadade det hennes utseende
såtillvida, att rovfågelsprofilen blev ytterligare
markerad.
Den främste gästen som hälsade på hos
Tennants på Glen House var William Ewart
Gladstone. Av allt att döma var Sir Charles
Tennant och han vänner sedan decennier
tillbaka, sedan 1850- eller 1860-talen. Sir Charles
var som sagt en glödande beundrare av den
nu, vid mitten av 1880-talet, snart åttioårige
men fullt vitale och aktive G. O. M. (grand
old man). Han var sakrosankt. Margot deltog
entusiastiskt i hyllningskören men hade efter
vanligheten sitt huvud för sig och var inte
rädd för att demonstrera detta faktum. 1886
framkallade Gladstone ett förfärligt rabalder
även bland sina trogna genom att framlägga
den första billen om home rule på Irland.
Margot tillhörde opponenternas skara och
karakteriserade billen en gång vid middags-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
