Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margot Asquith in memoriam
tids sätt att se kan karakteriseras som
chockerande. Den är fastmera, liksom hennes övriga
arbeten, rappt skriven, sanningskär och
ytterst välinformerad, en rapsodisk krönika
över hennes upplevelser fram till sekelskiftet.
Den brister något i fråga om kronologisk
akribi, men det har hon revanscherat sig för
i andra delen — troligen efter påpekanden
från recensenthåll —, och där följes dagboken
strikt med i marginalen utsatta data för varje
händelsekomplex (under tiden 1896—1918).
Även i hennes följande självbiografiska
arbeten märker man en påtaglig strävan efter
sanningsenlighet och reda i dispositionen.
Margot Asquith var en pioniär för sitt kön
såtillvida, att hon sedan mitten av 1880-talet
mer eller mindre medvetet agiterade för
större rörelsefrihet och större självständighet
för kvinnorna. Man kan nog säga, att hon
var Englands första modernt orienterade
kvinna enligt nutida begrepp. Men därför var
hon ingalunda radikal, åtminstone i politisk
mening. Hon var whig alltifrån den stund
hon kunde tänka en egen tanke och avvek
därvidlag inte från den miljö, i vilken hon
vuxit upp. Men radikal i politisk mening var
hon alltså inte. Hon och hennes berömde
make kan på sin höjd betecknas som
reformkonservativa efter våra dagars språkbruk.
Ganska typiskt var, att de först sent
accepterade kvinnorösträtten och då av allt att
döma utan någon som helst entusiasm. I sin
sista bok Off the Record, vilken som nämnts
utkom 1943, driver hon ännu energiskt tesen.
att kvinnan går ifrån sig själv när hon
försöker hävda sig vid sidan av mannen, på
hans traditionella marker. Kvinnans
uppgift är, menade Margot Asquith, att stödja,
supplera mannen, ej att konkurrera med
ho-honom eller ersätta honom. »Kvinnor har
mod, ibland intuition men sällan objektivitet
och är nästan alltid intagna av förutfattade
meningar.»
Vad Margot Asquith mest stöttes av i den
nya tid, som började randas under de sista
hektiska åren före krigsutbrottet 1914, var
den hårdnande atmosfären, de alltmer bryska
metoderna och den råa tonen. Hon fick mer
och mer upp ögonen för värdet av den
gammaldags courtoisie, i vars tecken hon vuxit
upp och haft sin bästa tid. Dess goda sidor
började för henne överväga de dåliga, som
hon mer än de flesta gisslat. Rebellen blev
konvertit och med konvertitens glöd kunde
hon inte nog prisa förtjänsterna hos denna
längesedan svunna epok, då drottning Victoria
regerade och hennes förtrogne vän Edward
var prins av Wales. Även under den
sistnämndes korta regering fann hon sig väl
tillrätta, men sedan började svårigheterna. Inte
ens den oförskämde F. E. Smith, senare Lord
Birkenhead, lyckades reta henne på samma
sätt som förut, ehuru han sakta men säkert
detroniserade henne som Londons
kvickhuvud nr i. En ny tid hade brutit in med
kallare vindar och hårdare tag. Med sitt
hjärta var hon för alltid fången i en värld
som försvunnit.
6—Ord och Bild, 6o:de årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
