Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den instängda lågan
varit en genomskinlig etherisk form för själen;
och in i själen såg hon klart hjertat, med dess
underbara system af kamrar och ådror, genom
hvilka lifvet pulserade på röda varma vågor;
och djupt derinne brann en låga, som än steg, än
sjönk, än syntes dunklare, än klarare, men tydligt
sträfvade uppåt, såsom sökte den en friare rymd.
Den flämtande lågan i Herthas inre
blir drömmens ledmotiv. Den driver henne
att stå upp för att söka kunskap och
bildning. Men vägen till kunskapens träd visar
sig vara spärrad för kvinnor. Från plats
till plats, från land till land, driver henne
lågan; överallt blir hon avvisad. Omsider
återvänder hon trött och besviken till sin
vrå i berget. Och hon är inte ensam där.
Överallt därinne sitter kvinnor, inspärrade
i trånga celler, spinnande på »slentrianernas»
eviga sländor. Köld och dimma vilar över
landskapet, hon känner sina lemmar stelna,
men lågan inom henne stelnar ej. Och med
ens inträder en förvandling.
Och det syntes Hertha, att hennes själ
förvandlades, och att den uppåt sträfvande,
längtande lågan derinom, antog en annan natur. Den
häde längtat att värma och välgöra; nu ville
den blott straffa. Hon sjelf var förvandlad till ett
farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse.
Lågan i hjertat spridde sig genom alla hennes
lemmar och allt hvad hon vidrörde, antändes
deraf. Hennes hand hade blifvit en glödande
brand. Hon lade den på sitt fäderhehem och vilda
flammor utbröto. Hon såg dem växa högt och
sprida sig åt flera håll, antändande allt fler och
fler hus. Hon hörde klockornas klämtande,
larmtrummans hvirflar, folkets rop och larm, skränet
af kärror och eldsläckningsanstalter. Med hvart
ögonblick tilltog bullret och hon hörde hviskas i
sitt öra: »Mordbrand! Mordbrand!» En onämnbar
ångest bemäktigade sig henne, ty det tycktes
henne, att detta allt var hennes verk. På en gång
uppstod hos henne så, som det ofta sker under
svåra drömmar, tanken: »det måtte vara en dröm!»
Hertha vaknar och finner, att drömmen
är verklighet. Hennes kusin, den
efterblivne ynglingen Rudolph, som vistas på
nåder i hemmet, har anlagt mordbrand,
driven av hat mot husbonden. Det dystra
gamla huset lägges i aska, och elden
sprider sig snabbt till hela staden.
En ganska omsorgsfullt genomförd
komposition — eljest icke så vanlig hos Fredrika
Bremer — präglar hela detta avsnitt av
romanen. Utvecklingen finns föregripen
redan i den inledande skildringen av den
gamla husfasaden. Någon gång, hette det
där, bryter de ut, dessa frätande
missförhållanden, som huset gömmer på, och då
sker något förfärligt. »Ett mord af maka på
maka, af barn på deras fader, en
mordbrand, som förtär det gamla huset och
sprider förödelse vida omkring, säger då
stundom åt verlden det gamla husets dystra
hemlighet». Samma hotfulla antydningar
upprepades några sidor längre fram i
skildringen av hemmets uppfostringsprin- ’
ciper, som hos unga människor sades gynna
smak för revolutioner och sympatier för
förtryckta folk. »I mera betänkliga fall»
kan de också framlocka »en mängd
hemliga önskningar, som man bittert förebrår
sig men likväl icke kan hindra att
återkomma, t. ex. för vissa nära anhörigas
dödsfall, för eldsvådor eller andra vådor,
för — hvad som helst, som kan bryta det
dagliga lifvets mördande tvång och
enahanda. »
Det är dessa önskningar, som omsider
finner utlopp i Herthas destruktionsdröm
och den halvrubbade kusinens mordbrand.
Och vad är i själva verket denne kusin
annat än en sida av själva
Hertha-karaktä-ren, som författarinnan dragit sig för att
ta med i porträttet och i stället brutit ut
till en självständig figur, efterbliven och
desperat, hos vilken hatet kan få ohämmat
spelrum? Det är helt i överensstämmelse
med berättelsens inre logik, att Hertha på
tröskeln mellan dröm och vaka i ångest
upplever mordbranden som sitt eget verk.
För övrigt observerar man den säregna
intensitet varmed författarinnan i det
följande ger sig hän åt målningen av
hemmets förödelse, räddningsarbetets ohjälp-
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
