Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Axberger
liga förvirring och den rasande stormen,
som sprider branden ut över staden. Det
är inte med större ovilja hon beskriver, hur
lågorna når societetshusets balsal och med
fröjd dansar in i de stora gemaken,
»grasse-rande bland sidenförhängen och stolar,
smältande de granna ljuskronorna,
förvandlande i aska all förgyllning och
grannlåt». Fredrika Bremer gör rent hus med
åtskilligt som utgjort hennes ungdoms
pina.
Den hungrande andens instängda låga
har förvandlats till en förödande brand.
Man anar bakom skildringen ett gammalt
hat, som varken tiden eller den försonande
kristna kärleksreligionen kunnat utplåna.
Här är inte bara en uppgörelse med hemmet
utan också en ödeläggelse av hela det
samhälle, som ställt sig hindrande i vägen för
kvinnans utvecklingsbehov.
Ellen Kleman har i sin Fredrika
Bremer-biografi betonat det arv av själssjukdom,
som hotade författarinnan både från
fars-och morssidan, och bl. a. tog sig uttryck i
barndomsårens »egendomliga monomana
förstörelsebegär». Tydligen syftar hon här
på Charlotte Quidings skildring av »de
besynnerliga anlag och fallenheter», som
Fredrika visade från sju till tio års ålder:
»Tidtals kastade hon hvad hon kom öfver
i eldbrasan: näsdukar, halsdukar, de yngre
syskonens nattmössor, strumpor m. m.
Tjenstefolket klagade för min mor, som
tog Fredrika i förhör. Hon bekände straxt,
men kunde icke gifva annat skäl till hvad
hon gjort, än att det var så roligt att se
huru det flammade. Oaktadt förbud och
ban-nor förnyade hon för sig detta nöje många
gånger.» Systern berättar också, hur
Fredrika stundom, när hon var lämnad ensam,
kunde skära stora hål på gardiner och
dyrbar möbelklädsel eller klippa sönder sin
egen klänning. Dylika tendenser hos ett
barn i denna ålder är givetvis påfallande.
De vittnar om trotsreaktioner och
missanpassning samt därtill säkerligen också
om de ärftliga anlag som Ellen Kleman
framhållit.
Till släktarvet anknyter Ellen Kleman
också Fredrika Bremers häftiga
revoltkänslor mot fadern, särskilt under den
svåra depressionsperiod, som börjar när
hon är i tjugoårsåldern och fortsätter flera
år framåt. Samma problem berör också
Elof Ehnmark i sin analys av
Elisabeth-gestalten i Familjen H. (Samlaren, 1940).
Bland annat sammanställer han ett par
märkliga uttalanden av författarinnan själv
om denna krisperiod. I sin självbiografiska
skiss från 1831 yttrar hon sålunda: »Om
under denna tid jag skulle funnit lätt
hvilken stor beundrad gerning som helst —
så måste jag med sanningen vittna att å
andra sidan jag aldrig betraktat brott och
last med så liten afsky, och blott Honom,
hvars vilja styrer händelser och
omständigheter, tillräknar jag mina gerningars
oskuld.» Och i ett biktbrev till Böklin från
följande år: »Hvilka rysliga afgrunder
öpnade sig ej under denna tid för min blick
— brott af alla slag — sjelfmord, huru
nära stodo de mig, ty jag tviflade och
för-tviflade —».
Åtskilligt talar för att
mordbrandsmotivet i Hertha går tillbaka på dylika desperata
flickdrömmar, som i all sin
pubertets-mässighet fortfarande tycks utöva en
säregen lockelse på författarinnan. Här
tillkommer också en annan väsentlig detalj.
Rudolph har med sin anläggning av
branden åsyftat fosterfaderns död. När Hertha
får kännedom om faderns fara, störtar hon
sig emellertid besinningslöst in bland
lågorna. Hon finner honom på golvet i hans
rum.
Han sträckte mot henne sina darrande händer.
Hon störtade fram till honom och upplyfte
honom i sina armar. Så stark som nu, hade hon
aldrig kännt sig, och kanske aldrig varit. Hon bar
sin fader genom den brinnande salen–––-—.
När Hertha trädde ut på trappan till förstugan,
bärande sin fader i sina armar, hurrade folket
och hviftade med hattarna. Då först svigtade
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
