Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Bellmans dikter till enskilda. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
ett målande och karakteristiskt koncentrat
av denna läckra »Ariette»:
Bon jour, Louise,
Bon jour, bon jour, Ma Belle —
Välkommen, vackra Mask, från Fredricshof!
Elle dort. . . c’est bon . . .
Mon Dieu, qu’elle est charmant!
Säg, Astrild, hvi dess myrten än ej vrids?
Ah, chére Louise,
Vous étes née pour plaire.
Vårt öga fägna — vakna, vakna opp!
Ännu ett par av dikterna utgöras av dylika
väcksånger. Den sista formar sig till en
genrebild å la Hilleström, en tavla av varm
hemtrevnad, där även fästmöns lilla knähund,
»Spädde», får vara med. Man förstår att det
är från sina kända tidiga morgonpromenader
som skalden ställt sina steg till svärfaderns
ägandes hus i hörnet av Drottninggatan och
Klarabergsgatan för att uppvakta med sin
»alba», en sådan där daggfrisk hyllningsdikt,
som Levertin liknat vid »en bukett som
skalden kastar in genom rutan för att väcka sin
lilla sjusoverska». Orden gälla Bellmans mest
hänförande skapelse i denna diktart »Opp
Amaryllis!». Man .kan lugnt gå ut ifrån att de
17 fästmansdikterna endast utgöra ett
bevarat fåtal av dem skalden en gång ägnat
Louise. Säkert har han, liksom i dessa,
uppvaktat med födelse- och namnsdagshyllningar
eller vid andra årets festdagar och även då
förklarat henne sin »rena låga» och hur hon
»livar upp» hans »skaldesång».
*
Av frihetstidens och den gustavianska
tidens skalder är Bellman den som
konservativast och längst, särskilt i sina bröllopsdikter
och gravkväden, vad form och ton beträffar,
anknyter till stormaktstidens rika
tillfällig-hetspoesi med dess allegorier och
personifikationer. Bellman har kvar hela den
mytologiska apparaten, men det blir ett gudahov i
rokoko. Han slopar däremot bröllopsdikternas
oftast tvetydiga slutgåtor och de karolinska
versfabrikörernas förkärlek för en konstlad
typografi, där stroferna kunde bilda olika
figurer. Med förvåning kan man emellertid
här konstatera det märkliga förhållandet, att
Bellmans tidigaste dikter på området, av
vilka ett femtontal publicerats redan i åttonde
bandet, övervägande icke ha den karaktär
som ovan antytts. De äro ledigare, mera
naturliga och utan de mytologiska klichéerna.
som här faktiskt endast representeras av
Astrild — 1600-talets Cupido — och
ödesgudinnan Atropos. Däremot ha de
genomgående ett markant religiöst inslag. Först
från och med senare hälften av 1770-talet
anknyter Bellmans tillfällighetspoesi till det
äldre barockschemat. Inflytanden från Carl
Eldhs och dennes vän Freses populära
diktning kan här troligen ha spelat in. Båda
dessa samtida karolinska skalder voro
religiöst betonade och undveko båda så gott som
alldeles den mytologiska apparaten. Ja, i
Eldhs postuma diktsamling »Myrten och
Cypresser» (1725) söker han icke blott bryta
med det gamla maneret, utan gör sig t. o. m.
löjlig över dess lärda allegorier och ofta
uppstyltade liknelser.
En stående bild, okonstlad och nära till
hands liggande, som Bellman under årens
lopp gärna använder i sina begravningsdikter,
är den om blomman som vissnar. Vid ett
barns död blir denna liknelse alldeles särskilt
konsekvent genomförd, som t. ex. i detta
band då en systerdotter till fru Bellman
avlidit vid 2 års ålder, och där dikten börjar:
En blomma, när till afton lider,
Hon slutar sina bleka blad, etc.
Av de sexton gravdikterna är det blott ett
par som gälla mera kända personer, nämligen
astronomen Pehr Wargentin och
vedutamå-laren Johan Sevenbom. Bland de åtta som
avse kvinnliga döda, märkes särskilt en
ståtlig dikt »Vid Fru Friherrinnan Hermelins
död, den 8 Oktober 1779». Hon var äldre
syster till fältmarskalken Sandels, hjälten i
Fänrik Ståls Sägner.
Liksom det kan hända än idag att man ger
en litterär hyllning formen av ett fingerat
tidningsblad, så tycks Bellman varit särskilt
road av att stundom uppvakta vid bröllop
med dylika parodiska tryck. Det var då
ingenting nytt. Redan Lucidor odlade denna
form och fick många efterföljare. Dessa
brudskrifter voro helt versifierade i likhet med
många utländska tidningar och flygblad vid
denna tid. Bellman blandar vers och prosa i
sina, som t. ex. vid kamrer Schagerströms
bröllop i maj 1780 i form av ett fingerat
nummer av Dagligt Allehanda eller den
dråpliga parodien på Inrikes Tidningar i
september 1782 som lysande föregriper Grönköpings
Veckoblad och ändå ger oss en alldeles utsökt
skildring av Hagaparken i vardande, helt
enkelt en tidig »Fjäriln vingad» på prosa.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0112.html
