Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Bellmans dikter till enskilda. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmans dikter till enskilda
två, nämligen gravdikterna över assistenten
Saxenberg och friherrinnan Hermelin (III,
n:ris 28 och 30). De återges här i versioner,
som betydligt avvika från det tidigare trycket.
*
Detta är i korthet den mentala och sociala
bakgrunden till Bellmans i nionde bandet nu
föreliggande tillfällighetsdiktning. Typiskt nog
är redan den första dikten en av dessa
suppli-ker som Bellman, oftare för andras än för
egen räkning, i sin godhet och vänfasthet
riktat till höga herrar och gynnare. Även n:o
2 och 3 äro prov på denna älskvärda genre.
Särskilt den sista är ett litet mästerverk av
lysande ordmålning, ett rimbrev till vännen
Schröderheim där skalden ber denne förorda
magister Ennes — Bellmans tidigare
informator — vid tillsättandet av Herrestads
pastorat. Bellman har här samlat hela skaran av
Fredmansvärldens pittoreska figurer till ett
överdådigt gästabud, där man vid
trumpetstötar dricker Schröderheims skål. Med
mustiga penseldrag målar Bellman en tavla av
blixtrande liv, vars frodighet och befängda
situationer föra tanken till någon flamländsk
»kermis» av Bonde-Breughel eller David
Te-niers d. y. Bellman skrev detta backanaliska
furioso uppspelat av »Fredmans gamla
vänner» någon månad innan han lämnade sin
bostad sedan fyra år, Urvädersgränd 3, där så
mången epistel tidigare tagit form. Ett dylikt
uppsluppet skämt kunde Bellman tillåta sig,
då han hänvände sig till någon av sina intima
vänner. Tonen blir helt naturligt en annan,
värdigare, då supplikerna t. ex. riktas till
hovmän som G. J. Ehrensvärd eller von
Duben eller riksråd som Scheffer. I en dikt till
von Höpken utsäger skalden själv denna
inställning med klara verba —■ även i andra
avseenden en ytterst intressant
självdeklaration:
Knappt hördes klangen av min luta
Med fria slag och flyktig sång,
Förrän min hand med lindrigt tvång
Blev sakta ryckt sitt spel att sluta
Och högre ämne gavs min röst;
Jag fick ej lov mitt snille gömma
Bland Bacchi kärl, långt mindre ömma
För Astrilds pilar i mitt bröst.
Hur nära träffar inte här Bellmans egna
ord Tegnérs med rätta prisade karakteristik
av Fredmansdikten i Akademisången 1836.
Skaldens »med fria slag och flyktig sång» blir
hos Tegnér »en sång som växer vild», och där
Bellman låter skaldeguden pålägga hans konst
»ett lindrigt tvång» har Tegnér det starkare
»försmår dess tvång». Vilken märklig
överensstämmelse, där t.o.m. rimorden gå igen.
Sista raden i den hösten 1777 skrivna
dikten till Höpken, där Bellman talar om »Astrilds
pilar i mitt bröst», hade en högst aktuell
bakgrund. Liksom ett flertal poem och
versbiljetter från denna tid utgöra en fortlöpande
hyllning till skaldens utkorade, Louise
Grönlund, avspeglar sig skaldens förälskelse
samtidigt även i andra dikter genom liknande
anspelningar som i ovanstående citat.
Bellmans tidigare uppvaktningar för Ingrid
Lis-sander, Anne-Charlotte von Stapelmohr och
Wilhelmina Norman hade icke lett till annat
än ett stort antal rimmade, ofta utsökta
hyllningar till föremålen, en lyrisk blomsterskörd
som fyller Standardupplagans åttonde band
till hälften och som skänker detta en
betagande doft av sirlig rokoko.
Bellmans biografer ha alltid med undantag
i viss mån för Atterbom betecknat skaldens
äktenskap som ett både omaka och olyckligt
förhållande och, liksom Erdmann, konstaterat
att »några kärleksdikter. . . finnas ej vare sig
förr eller senare» riktade till hans
livsledsa-gerska. Forskningen har numera en helt
annan uppfattning om detta. De nya
synpunkterna framfördes redan för tjugu år sedan av
Olof Byström i ett föredrag inför
Bellmans-sällskapet, varvid han bl. a. som en
eftertrycklig dementi på Erdmanns påstående
kunde referera till icke mindre än 17 dikter,
vilka Bellman som friare och fästman riktat
till Louise Grönlund. Hämtade ur kornetten
Völschows stora avskriftsamling ingå dessa
nu i nionde bandet. Vilken enorm skillnad
mellan dessa graciösa dikter och nutidens
sexuellt överbetonade kärlekslyrik!
De 17 dikterna, som alla bära starkt
vittnesbörd om skaldens lyckostämning och en
djup känsla, hänföra sig med ett första
undantag till förlovningstiden eller från den dag
i augusti 1775 då den 35-årige Bellman
uppvaktar den 18-åriga Louise på hennes
namnsdag med den »Första visa Auctor skrivit till
sin Fru» och fram till bröllopet i december
1777. Diktcykelns konstnärliga toppunkt
ut-göres av en tjusande »väcksång», skriven
dagen efter maskeraden på Fredrikshov i
januari 1777. Det franska inslaget ger liksom en
återklang av nattens karnevalstämning.
Inledningsraderna till diktens tre strofer lämna
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0111.html
