Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Bazaine till Calder. Kommentarer till en konstsäsong. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från B a z a i n e till C ald er
Roland Kempe: Sfinxen.
och andra är helt självklart. Också de har
varit sysselsatta med samma strävan.
Ba-zaine är inte en som klipper av och hittar
på nytt bara för att få äran att kallas
»nyskapande». Men naturligtvis finns det inom
konsten andra vägar till harmonin än den
som Bazaine beträtt. Själv står han, i likhet
med alla andra djupt ärliga konstnärer i
en värld av isolerade ting, isolerad, och hans
konst får, utan att han själv kan hjälpa
det, karaktär av privat uppgörelse.
Hur kan man inbilla sig att Bazaine
skulle bli »grön av avund» inför Roland
Kempes måleri ? (Någon kunde det.)
Möjligen skulle han ett ögonblick kunna
avundas en som har det så lätt, som kan ta
det så enkelt. Roland Kempe är ingen
spanjor, men han har varit i Spanien och
lånat dess färg, svart, vitt, blodrött —
sådana färger som ger intryck av allvar och
lidelse — och när det gäller måleri är det
ju de intryck det ger som är det väsentliga.
Ibland händer det att vi blir övertygade om
att Kempe själv äger allvaret och lidelsen,
men det händer också, att han bara
påminner oss om någon som en gång ägde
dessa egenskaper. Roland Kempe är en fin
konstnär som framför allt har den viktiga
förmågan att kunna väga och rätt disponera
sina medel; bäst är han och mest på sin
rätta nivå i de grafiska arbetena, där den
svarta färgen inte behöver bära på sin
tunga börda av associationer.
Vad ska man då säga om kollegan och
kamraten Evert Lundquist? Hos honom
bär färgen på sig själv, sin egen materia,
också det en tung börda. Onödigt tung,
skulle man vilja säga. Hos Lundquist finns
det mera av kamp och brottning än hos
Kempe, men samtidigt också mycket
mindre av klarhet och fin beräkning. Kanske
är Lundquist, om sådana mätningar skall
göras, en djupare, en intressantare konstnär
än Kempe, men dunklet är hos honom inte
alltid ett fruktbart dunkel. Snarare är det,
och ofta, tecken på ett misslyckande; bortom
möjligheterna att meddela sig med andra.
De oerhörda mängder av färgmateria som
Lundquist lagrar på sina dukar
åstadkommer inte alltid en effekt som motsvarar den
synbara ansträngningen. Nöjer man sig inte
med att drömma sig in i de ofta mycket
vackra ytskikten med deras suggestiva
övergångar och rörelser utan söker efter
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
