Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Bazaine till Calder. Kommentarer till en konstsäsong. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Bergmark
Evert Lundquist: Det vita huset.
den formala bildstrukturen finner man en
på det hela taget konventionell eller
traditionell uppfattning. Några små, mjukt
lyriska landskapsbilder utan åthävor har
också målats av Evert Lundquist. Finner
man inte där den harmoniske Lundquist
som i de stora maskinerna gör en fruktlös
revolt mot sin egen borgerlighet, ett försök
att spränga den. Men grundmönstret sitter
kvar. Det är dock hela tiden som målare
Evert Lundquist gör sina
utbrytningsför-sök, det är därför vi så allvarligt kan
räkna med honom.
Hos Evert Lundquist finns en spänning
mellan romantisk verklighetsuppfattning,
ett ovanligt starkt uttrycksbehov och en
intellektuellt medveten form vilja. Som i det
mesta måleri som vi vant oss kalla typiskt
nordiskt är det expressionsdriften och
romantiken som överväger, ofta till förfång för
den konstnärliga gestaltens enhet. Som ett
kriterium på konst kan man uppställa detta:
att form och yta (material) tillsammans
bildar en gestalt, är delar av en gemensam
struktur. När detta händer någon gång hos
Evert Lundquist är han en betydande
målare. Det händer också, och ofta, hos en
annan konstnär med nordiskt romantisk
naturkänsla, Dagny Cassel. Det klickar hos
henne inte oftare än hos de flesta andra
målare. Hennes målsättning är en annan än
t. ex. Lundquists och spänningen är mindre,
men det hon gör är ett gott måleri. Hon
erkänner utan protester sin mer eller
mindre borgerliga inställning; det som ger
hennes konst dess speciella charm är dess
äkta naivitet, den korta vägen mellan
upplevelse och uttryck.
Den nordiska människans ofta omtalade
»sinne för naturen», hennes naturromantik,
anses väl vara tecken på en speciell kontakt,
en särskild närhet till och förståelse för
naturens liv. Men kan det inte i själva verket vara
tvärtom? Den representerar en längtan och
därmed ett avstånd. Åtminstone är det
mycket i nordisk konst som tyder på just
detta. Verner Molin är en av de mest
utpräglade naturmystikerna i vår konst,
men ändå . . . Naturen är inte naturlig för
honom. Jag menar inte att det
övernaturliga är något onaturligt, »mörksuggorna»
må gärna finnas, men som konstnär bevisar
han inte sin naturinlevelse. Sällan har en
normalt begåvad, eller möjligen mer än
normalt begåvad svensk målare så uppenbart
saboterat sina möjligheter, (andra har
kanske också gjort det åt honom). Verner
Molins bilder uppvisar ett sönderfall som
numera lyckligtvis inte är så vanligt, det
som orsakas av sådana inslag som i
allmänhet kallas »litterära». Hans svävande ögon,
mörksuggor och »förbindelsetrådar» står
som lånade konventionella symboler, de får
sin symbolfunktion inte genom sin ställning
i första hand som bildelement utan genom
givna betydelser. I Bazaines måleri finns
så oändligt mycket mera av natur, en natur
som inte är skild från människan utan som
är en del av henne och som hon själv är
en del av.
Det finns ju en benägenhet hos den
germanska expressionismen att säga för mycket
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
