Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Bazaine till Calder. Kommentarer till en konstsäsong. Av Torsten Bergmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från B a z a i n e till C al d er
(utan att ha ett konstnärligt språk att säga
det med). Den andra ytterligheten är den
försiktiga antydningens, också den så
ovanlig i de latinska folkens konst. Det har visat
sig i en del yngre svenskt måleri en
förkärlek för den fragmentariska formen. En
viktig utgångspunkt har väl denna tendens i
Cézannes ofullbordade, men när han än
lämnade duken ändå så fulländade arbeten.
Närmare på denna linje ligger Isakson,
som så ofta lämnade ett arbete då han ansåg
sig ha misslyckats eller inte kunde mera.
Vi sätter dessa verk så högt därför att de i
alla fall innehåller nya och delvis också
lösta problem. Hos många som fängslats
av denna antydningens konst har emellertid
det fragmentariska blivit enbart en ytlig
artistisk effekt eller ett maner. Inte så hos
t. ex. Per Lindecrantz eller Erik Ewald,
hos dem är »ofullständigheten» mera av
Isaksons slag, den kan ses som ett
ärlighets-kriterium. När det gäller Wilhelm
Törn-qvist är man inte så säker. Subtilt och
sensibelt, inte för mycket, inte för lite, antyder
han i några av sina fönsterutsikter och
landskap, men inför några av hans
figurbilder anar man en hämning som inte
lösts eller utnyttjats.
Oförmågan att tala tydligt får inte
upphöjas till en förtjänst. I Erik Hallgrens fall
har det väl gjorts, inte av honom själv
kanske, men av hans kritiker. Också han
är ju en målare av stor sensibilitet, just däri
ligger än så länge hans förtjänster, men
ännu känner man också alltför starkt
inför hans målningar det betryckta och
oförlösta.
Är det inte så att vi nästan alltid i vår
konst kämpar med hämningar, antingen vi
inte ens märker dem i vår avkrok eller i
explosiv kraftansträngning förgäves
försöker dölja eller spränga dem? Men just i
detta får vi inte se vår egenart, när vi
anar hur fritt den kan utvecklas.
Generalmönstringen av inventarierna till ett
modernt museum och av personalkonstför-
C arl-H erman Wetterwik: Björn vid
pianot.
eningarnas inköp och inköpsförslag visade
i stort sett vår provinsialism från en negativ
sida, men av sådana företag kan man aldrig
vänta sig att få material till en rätt
bedömning av vår standard. Ett är säkert, vi
behöver aldrig vara rädda för att lära för
mycket av latinarna, lära oss att tala rent.
Vår egenart och allt det vi har att säga
världen genom vår konst kan aldrig
fördunklas eller bortblandas därför att vi lär
oss tala begripligt. Epigonerna? Det är inte
dem det gäller.
Det som bl. a. ger Carl-Herman
Wetter-wiks konst dess för våra förhållanden så
stora spännvidd, dess renhet och klara
linje mitt i all rikedomen, är just hans
öppenhet för lärdomar från olika håll. Och
som den viktiga förutsättningen för detta
fanns hos honom också en lika ovanlig
brist på tung känslosamhet och dessutom
ett klart sinne för måleriets rena medel
förenad med känslighet för sinnevärldens
yta såväl som för dess inre struktur.
Wetterwik arbetade under större delen av
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
