Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två prosadikter. Av Pierre Jean Jouve. I svensk tolkning av Erik Blomberg - Bekännelse - I parken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ PROSADIKTER
Av PIERRE JEAN JOUVE
I Svensk tolkning av Erik Blomberg
Bekännelse
Konturen av ett öppet fönster.
Regndropparnas exakta fall. En vattenharpa
susande i luften. Det är tack vare regnet
som jag fått detta sällsamma möte.
En liten flickas pianospel på avstånd
alla hennes toner glättigt sorgsna.
Outhärdliga oro!
Där sitter hon så frimodigt. Den
vackra blicken blickar in i mina ögon och
läser redan svaret. Vänta, o vänta med
svaret, medan det ännu är tid!
»Jag vågar bjuda er något annat än
vänskap.»
Så är det sagt! Gardinen slits isär,
ansiktena blossar, allt är för alltid naket,
oerhört, mannen och kvinnan betraktar
varandra, närmar sig varandra. Ett blekt
ansikte är förfärat — flämtningar dö bort
i extas. Framtiden breder ut sig — jag
vill det — jag vill det — redan knyter
mina armar en gördel omkring henne
som är hetare än hennes blickar.
I parken
Den magra österrikiska hästen drar
melankoliskt vår gula kärra vid sin
tistelstång. Men nej, vägen är solbelyst. Jag
har rövat bort henne, jag håller henne
intill mig i ett hörn av vagnen. Hon är
berusad av sin glädje, detta barn. Hur
lyckades jag bortföra henne? Det är en
gåta.
Den gamla parken är tom. »Se bara»,
säger hon, »hur pionerna rodnar (precis
som jag) där borta vid den lilla kanalen.»
Det är ett mycket lyckligt perspektiv,
därför att det är vår lycka, därför att det
är vår längtan som håller de båda hälfterna
av trädgården (full av vindar och
fågelsång) i jämvikt. Men en smulalängrebort
ligger det en liten grå eller blå bassäng,
enkel som ett silverfat, med ironiska
fauner i fjolårslövet. Och om man gråter
i den eller rör om den
förblir den klar
så har det skett
att vi är ett.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
