Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - P. Mustapää — ett lyrikerporträtt. Av Holger Lybäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. M u s tap ää — ett lyrikerporträtt
Av H o l ger Ly bäck
Q^F/NSK LITTERATUR har året 1924
en historisk klang nästan jämförbar med
det svenska nittiotalets. Då debuterade
nämligen den författargeneration, som
sedermera skulle göra sig känd under namnet
Tulenkantajat (Eldbärama) — efter den
tidskrift, som blev dess främsta språkrör
— och som i nästan tvenne decennier skulle
dominera den finska Parnassen. Det var
en Sturm und Drang-tid, som saknade
sitt motstycke i finsk dikt. En ny nation
armbågade sig formligen på det litterära
området fram till kontakt med den övriga
mänskligheten. »Fönstren upp mot Europa»,
var slagordet. De flesta unga skalderna och
författarna gjorde sig i utlandet —■
förnämligast Paris — förtrogna med den nya
tidens strömningar och hyllade i
entusiastiska strofer maskinålderskulturens
vinningar. Samtidigt florerade en romantisk
dyrkan av det dekadenta och exotiska.
Pierre Loti, Baudelaire, d’Annunzio,
Herman Bang, Maeterlinck, Oscar Wilde, Bertel
Gripenberg och grevinnan de Noailles var
de tongivande namnen såsom en av
rörelsens främsta koryféer, Olavi Paavolainen
berättar i en självbiografisk uppsats.
I den krets av debutanter, som för första
gången framträdde i antologin »Nuoret
runoilijat» (De unga diktarna) året 1924
och bland vilka Katri Vala, Yrjö Jylhä,
Arvi Kivimaa och Olavi Paavolainen
kan nämnas som de främsta, fanns även
signaturen P. Mustapää. Han väckte
uppmärksamhet kanske inte så mycket genom
sin originalitet och begåvning som genom
sekretessen kring sitt uppträdande. Man
frågade sig förgäves vem denne lyriker
var, vars modernistiska vers så helt
motsvarade den unga falangens intentioner.
P. Mustapää
Han tycktes äga beröringspunkter med
såväl Katri Vala som Olavi Paavolainen.
Han behandlade sitt fria versmått med
tydlig suveränitet och var okonventionellt
frispråkig och chosefri. Hans livsglädje hade
en bestickande charm, som fick även den
mest kritiske att lystra till:
Ännu är jag fjärran.
I morgon kommer jag.
Hej, min resväska, min grinande ryggsäck,
hej, min broder knölpåk!
I morgon kommer vi.
Helt tidigt.
Just då kyrkvärdsgubben öppnar stapelns luckor.
Bastun, lördagsbastun.
Ringlekarnas friarsånger
ljuda i byn.
8—Ord och Bild, 6o:dc årg.
H3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
