Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - P. Mustapää — ett lyrikerporträtt. Av Holger Lybäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger L y b ä c k
Men Lindblad-gestalten är inte uttömmande
karakteriserad genom detta. Änskönt han
representerar skalden i ett flertal
betydelsefulla punkter, bevarar han sin prägel av
fristående, diktad figur. Mustapää inför
medvetet ett ironiskt perspektiv på hans
eskapader, vilket bidrar -till att skapa
distans. Skalden dirigerar honom,
framhäver komiska drag i hans uppträdande
och poängterar därigenom sitt
avståndstagande. Det är samma typiska
förhållningssätt vi redan ovan analyserade.
Denna aspekt på den mustapääska
dikten är väsentlig, men inte uttömmande.
Den återger egentligen blott den
intellektuella problemställningen, den motsättning
mellan naivitet och medvetenhet, som är
skaldens främsta kännetecken. Mustapääs
dikt har emellertid med tiden genomgått en
betydande utveckling. Den paus på
inemot 18 år, som följde efter hans andra
diktsamling, innebar i många avseenden
en förnyelse. Det rabulistiska och
forcerade har givit vika för en djupare
själs-mognad, förståelsen för det mänskliga blivit
större. Också rytmen, som redan i »Laulu
vaakalinnusta» fick en mera markerad
ställning på den fria versens bekostnad, har i de
senare diktsamlingarna blivit ett
dominerande stilmedel. Mustapää förstår till
fullo att utnyttja de musikaliska
kvaliteterna i dikten. Hos honom sammanflätas
ofta innehåll och meter till ett motoriskt
rörelseschema där personerna verkligen
agera och få plastisk existens. Överhuvud
är friheten från stereotypi och
konventio-nalism alltjämt hans mest positiva drag.
T. o. m. i sin patriotiska dikt, som särskilt
aktualiserades efter krigen, har Mustapää
lyckats bevara de personliga tonfallen utan
att hemfalla åt retoriska vändningar och
tomt känslopatos. Fosterlandets öde ligger
honom varmare om hjärtat än en ytlig
iakttagare skulle tro. Den pessimistiska
undertonen i ett flertal dikter är sålunda
säkerligen influerad av det rådande politiska osä-
kerhetstillståndet, och krigsupplevelserna
har utgjort ett viktigt incitament för hans
längtan tillbaka till ungdomens Arkadien.
Vi kan lyssna till titeldikten i Mustapääs
sista samling, »Ej finns en strand, o Thetis!»
Den känsla av ödslighet och övergivenhet,
som finner uttryck i den klassiska sägnen,
förefaller direkt personligt betingad:
Med ögon grumlade
av dammet ser du
sjögräsen vissnade
omkring din kropp
och tärnan flyktat bort —
ej sköljer längre
havets
gröna vågor mot blanknött häll.
Ej någon enda
nereid ses dansa
i vågsvall
över vita bräm,
ej fiskfjällblanka
Triton längre spelar.
Ej vandrar Peleus’ son
med lätta steg
sitt fartyg mot.
Ej finns en strand, o Thetis!
Mustapää framstår i detta nu som en av
den finska lyrikens mest karakteristiska
och intressanta profiler. En svensk läsare
skulle hos honom finna beröringspunkter
med någon Karlfeldt, någon Ferlin och
Sjöberg. Man kunde hänvisa till gestalten
Lindblads släktskap med Karlfeldts
Kryl-bom såsom den finske kritikern Kai
Lai-tinen gjort, men likheterna är trots allt
helt efemära. Kanske står Birger Sjöberg
honom som diktare närmast. Den
dubbelbottnade livsinställningen, längtan till
idyllen och det naiva samt den medvetna
stiliseringen av motiven ha de gemensamma.
Men i sin föreställningsvärld gå dessa
diktare helt olika vägar. Mustapääs miljö är —
trots att han gärna söker klassiska motiv
till symboler för sin dikt — i väsentlig
grad finsk. Han är den finska sommarens
och den finska bygdens diktare par
préfé-rance, i honom förenas kultur och natur
som hos ingen annan nu levande finsk skald.
n6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
