Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Naturskildringen hos Gogol. Av Astrid Baecklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N atur s kil dr ingen hos Gogol
Av Astrid Baeckl und
j vasiljevitj gogol
är inte bara samhällskildrare, satiriker och
humorist. I många av sina berättelser har
han låtit sin fantasi leka med det
övernaturliga; i folksägen och litteratur har han
gripit efter ämnen, som han berört med sin
inbillnings trollstav — och förvandlat till
guld. Men antingen han behandlar det
verkliga eller det overkliga är hans
tillvägagångssätt detsamma. Han har en väl genomtänkt
arbetsmetod; han söker allsidigt registrera
fakta och han samlar omsorgsfullt de
detaljer han behöver. Först sedan han skaffat
sig fullständigt material ur verkligheten,
övertron eller litteraturen, låter han
inspirationen komma och bestrålar underlaget
med sin fantasis livgivande kraft.
Även i naturskildringen kan man skönja
detta samspel mellan objektiv iakttagelse
och intensifierande inbillningskraft.
Landskapet skildras med varje detalj hämtad ur
verkligheten men samtidigt färgat av
författarens personliga uppfattning av det.
Det ligger nära till hands att tillämpa Zolas
realistiska konstaxiom: l’art, c’est la nature,
vue par un temperament. Men vid en mer
ingående analys finner man, att Gogols på
en gång lyriska och raffinerade
naturskildring även är ett resultat av en mångsidig
konstnärs medvetna strävan till estetisk
fulländning.
Gogol fördjupade sig i sitt litterära arbete
för att fly från verkligheten och sig själv,
när hans depression blev alltför djup och
svår. Så ha några av hans mest intensiva
skildringar av det soldruckna, heta Ukraina
— hans hemland — kommit till vid hans
skrivbord i det dimmiga, råkalla
Petersburg. I svår materiell nöd, ensam och
miss
nöjd med sig själv och omvärlden
återvänder författaren i tankarna till
barndomens sommardag. Minnet värmer honom
som en eld, han hänger sig åt skildringen
och låter sig ryckas med av sina egna ord.
Han manar fram den ena bilden efter den
andra och man tycker sig förnimma den
vällust han känt, när han såg det yppiga
landskapet för sin inre blick, och hans
tillfredsställelse, när han fixerat sin stämning
på papperet.
Men för Gogol är skildringen härmed inte
färdig. I hans arbetsmetod ingick principen
att låta dessa första anteckningar, som
ned-skrivits i ett slags stämningsrus, ligga till
sig. Han anser, att ett manuskript måste
bearbetas många gånger, innan det kan
betraktas som gott. Endast efter upprepad
revision kunna de under den första
inspirationen nedskrivna kaotiska minnesbilderna
bli verklig konst. Det nyktra värderandet
av varje detalj, det omsorgsfulla sovrandet
av ord och uttryck och den noggranna
prövningen av samklang, rytm och intonation
äro för Gogol en synnerligen viktig del ^v
skapelseprocessen. Innan läsaren ens hunnit
tänka på innehållet har ordens trollkraft
gripit honom, försatt honom i stämning och
gjort honom mottaglig för alla de
sensationer innehållet skall skänka honom.
En modern läsare frapperas i första hand
av de romantiska symboler, Gogol i stor
utsträckning tillgriper. Författaren
personifierar naturen; himlen omfamnar den
sköna jorden, träden drömma och sörja och
en vind böjer grässtrånas toppar och kysser
deras kind. Antingen man i detta ser ett
beroende av den samtida härskande
stilriktningen och pekar ut förebilderna —
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
