Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater för framtiden. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil B o d én
vissa tidigare epoker varit av klart
icke-natu-ralistisk karaktär, har teatern konsekvent
naturaliserats samtidigt som, eller genom
att det litterära elementet favoriserats på
bekostnad av övriga sceniska medel, vilka
tidvis rentav utgjort stommen för
skådespelarens uttrycksmöjligheter. (Bristen på en
vital debatt om stil-, form- och teknikproblem,
samt också på ett organ för denna debatt —
bäggedera otänkbart inom övriga härovan
nämnda konstriktningar — förefaller i detta
sammanhang också symptomatisk för den i
sådana frågor anmärkningsvärt passiva moderna
teatern. Var finns förresten här i landet de
kritiker eller aktiva teatermän som gjort insatser
för fördjupandet av dessa frågor?
Teatern av idag är — som påpekats, i
motsats till andra konstarter — i det stora
hela fastlåst vid det naturalistiska
uttryckssättet, även om naturalismen i vissa fall
(exempelvis den för tillfället så populära
»in-timismen», som bygger på missuppfattning
av Stanislavski) trängts ett eller flera steg
inåt; den har blivit mindre uppenbar men
är för den skull lika verklig. Scengestaltningen
är — i motsats till under vissa tidigare epoker
— slav under ordets tyranni, under
»handlingens» konsekvens eller inkonsekvens. (I den
mån som detta konstaterande får karaktär av
värdeomdöme, något som naturligtvis inte
kan undvikas, vore det oriktigt att inte
samtidigt erkänna det markanta uppsving som
under senaste tid med de icke-kommersiella
stadsteatrarna och den nya given på
nationalteatern skett i Sverige. Tyvärr dock bara inom
en starkt begränsad ram.)
Det är av en viss vikt att ha denna aspekt
på den samtida teaterkonsten klar inför
presentationen av Theatre Workshop, den
skotska, koopererande gruppteatern som så
radikalt och så framgångsrikt brutit med den
gängse scenkonventionen. Theatre Workshop
blev som teaterensemble känd i Sverige första
gången genom dess med intresse mottagna
gästspel här 1949, som i sin tur föregicks av
en liknande turné genom Tyskland och
Tjeckoslovakien. Mindre kända är kanske
motiven för teaterns tillkomst, dess mål och
arbetsmetoder, av vilka jag hade tillfälle att
direkt studera de senare under några veckor
vid festivalen 1949 i Edinburgh.
Primärcellen i gruppen tillkom redan 1937
i Manchester — som fortfarande är TW:s
fasta punkt — på initiativ av skådespelerskan-
regissören Joan Littlewood. Trött på att tjäna
vad hon kallade »konvenansteatern», ville
hon här praktisera sina egna idéer om modern
scenkonst. Theatre Union, som var gruppens
dåtida namn, presenterade skådespel av bl. a.
Lope de Vega, Jaroslav Hasek (Den tappre
soldaten Svejk) och Lagerkvist (Bödeln),
programval vilka säkert för den konservativa
engelska teaterpubliken tedde sig ytterst
exklusiva. Redan före kriget hann man med
att, i ett gammalt slott i norra England som
hyrdes billigt, bilda en egen teaterskola där
huvudvikten lades vid den allsidiga
scenträningen och där man också genom
fortlöpande experiment kunde konkretisera sina
idéer och stabilisera sitt program.
I klart medvetande om vikten att sprida och
själva mottaga impulser för teaterkonstens
ständigt fortsatta utveckling, har ett av TW:s
ledande motiv alltid varit att söka skapa ett
bestående och för alla tillgängligt forum för
modern scengestaltning; ett den progressiva
teaterns internationella centrum dit musiker,
dansörer, aktörer, konstnärer, författare,
poeter och scentekniker från hela världen kunde
samlas för att genom fördomsfri diskussion
och gemensamt experimenterande verka för
framtidens teater.
Genom krigets mellankomst upplöstes denna
första skola av sig självt. Tankens
realiserande har dock inte släppts, även om tillfället
därför kanske ännu inte är gynnsamt.
Vid fredsslutet reorganiserades gruppen och
fick nu namnet Theatre Workshop. Härmed
utformades också klart ensemblens »estetiska
program», det praktiska resultatet av många
års experimenterande med teaterns form och
problematik. Den bärande linjen där är vissa
estetiska teorier, grundade på konstens
av-hängighet av den social-ekonomiska
strukturen och formulerade av George Thompson
(Marxism and Poetry), Christopher Cauldwell
(Illusion and Reality) och den store skotske
poeten Hugh MacDiarmid (Lucky Poet).
I Marxism and Poetry säger Thompson:
»Den borgerliga poesin (teatern) har tappat
kontakten med strömningarna från de sociala
förändringarna. Dess räckvidd har därmed
krympt — både dess räckvidd i nuet och dess
möjligheter för framtiden. Men all poesi är en
till sin skapnad social akt vari poeten och
kollektivet samarbetar. Om de (poeterna) på
nytt vill återvinna förmågan att inspirera,
måste de söka inspiration från folket.» (Här
kan det vara av intresse att jämföra med vad
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
