Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater för framtiden. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil B o d én
byggda kring författarens ord- och
tanke-elefantiasis och i avsaknad av konstnärlig
dimension (varmed avses skillnaden mellan
referat och dikt), där det sant sceniska
skådespelet ersatts av patetiskt svängande
programfanor och vulgärteatraliska effekter i stil med
de sartreska bombsmällarna och
tortyrkamrarna.
TW har insett att enda möjligheten att
motverka denna skådespelets inflation som troligen
står i tämligen direkt proportion till den grad
i vilken ordets tyranni härskar, och att på
nytt bereda rum för den skapande teatern,
är att återupprätta agerandet; men inte i
avsikt att göra detta element till egenvärde,
utan för att genom eri syntes av ord och aktion,
av sång och dans, av berättande mimik och
plastik och med utnyttjandet av moderna
resurser inom ljus och ljud skapa en
dramatisk form som är lika rörlig och suggestibel
som filmen och lika expressivt gestaltande
som den moderna danskonsten. Detta innebär
ett återinförlivande av teaterns urelementa,
såsom dessa existerade vid tiden för den
primitiva teatern och vidareutvecklades under
mysteriespelet och Commedia d’ell arte — låt vara
sedan spetsat med nutida scenteknik och
omsmält i modernt expressiv form.
Av denna beskrivning kan möjligen läsaren
få uppfattningen att ordet i TW:s
föreställningar underordnas agerandet. Detta är både
riktigt och oriktigt. Överflödigt blir det
endast om man med ordet avser den
användning som det bara alltför ofta får inom det
nutida dramat: som konversationsobjekt i den
okonstnärliga mångordigheten. Annars icke.
Genom understrykandet av den elementära
handlingen (effekten av det »ökade
agerandet») sker en högst naturlig accentuering av
publikens visuella intryck, som inte bara
kommer att skänka dramat en mera direkt
verkande och därmed intuitivt fattbar
genom-slagskraft, utan också förmår frigöra ordet
från dess prosaiska begränsning och skapa
(åtminstone i lyckliga ögonblick) en »scenisk
poesi», eller om man så vill, en »scenisk
vision».
Genom att alltså låta de sceniska bilderna
tala sitt eget fria språk, vill TW uppnå något
som bäst kan karakteriseras som »scenisk
vältalighet». Därmed är ringen sluten: teater för
folket. Realism — utan naturalism.
Från målen kommer vi in på medlen. För
den sceniska arbetsmetoden hos TW har utan
tvivel Stanislavski betytt mycket, åtminstone
som dennes system modifierats genom
Vach-tangov. Avslappningen som hos Stanislavski
fyllde en viktig funktion (bedriven i samma
syfte som hos yogierna: för att vinna psykisk
energi), är också hos TW fast inlemmad i den
dagliga rutinen. Själva vill skådespelarna se
denna konsekvent utövade
avslappningsteknik som hemligheten till deras ospända
uppträdande på scenen och den i samband därmed
stående förmågan till helgjuten inlevelse i
rollgestaltningen. (Intensiteten i spelet hos
TW:s aktörer kan vid första anblicken
förefalla extatisk och självförtärande, men
förklaras vid tillfrågan som en högst normal
»överskottsenergi», förmedlad genom
avslappningsövningarna och den känslouppladdning
vari dessa resulterar.)
Också repetitionsmetoderna är enligt modell
Stanislavski. Regissören Joan Littlewood låter
aldrig skådespelarna »plugga» in sina roller.
Huvudvikten läggs, som hos den store ryssen,
vid absorberandét av tids- och
stilsammanhangen och det gradvisa framväxandet, eller
iväxandet, av rollerna genom atmosfären,
helheten. Därigenom vinnes ett perspektiv på
scenframställningen; den erhåller bredd och
djup utanför dess egenvärde som möjliggör en
mera breddat och fördjupat
associationsmät-tad samt mindre schematiskt avsmalnande
tolkning. Men metoden ställer naturligtvis
stora krav på intellektualitet och förmåga till
självutplånande engagemang hos
skådespelarna.
Detta system innebär inte att TW
improviserar sina föreställningar; tvärtom bygger man
genom minutiösa detalj repetitioner där varje
scenbild först diskuteras igenom, varefter den
utformas med dialog, koreografi, ljud och
ljus. De färdiga scenerna fogas sedan blockvis
samman till en hermetisk enhet.
Den som följt TW:s repetitioner vet vilka
oerhörda krav regissören här ställer på
skådespelarna, inte minst ifråga om uthållighet:
repetitionerna löper nästan i ett, natt och dag
tills arbetet är färdigt. Skådespelarna är
samtränade nästan till utplåning: den slutliga
föreställningen representerar realisationen av
en järnvilja — men utan diktatorsegenskaper.
Rörelsen, både dansen och mimen, är inövad
av Rudolf von Laban som tidigare tillhört
och tränat Joos-ensemblen. Han är numera
bosatt i Manchester, TW:s högkvarter, och
samarbetar där kontinuerligt med gruppen.
TW består sålunda av skådespelare som kan
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
