Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater för framtiden. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater för framtiden
dansa — och av dansörer som är skådespelare.
Men aktörerna i TW har inte bara en grundlig
dramatisk-koreografisk träning, utan också en
anmärkningsvärd allmän scenteknisk
kännedom. Eftersom gruppen är koopererande och
s. a.s. »teatertekniskt självhushållande»,
tjänstgör alla artisterna samtidigt som scenarbetare,
dekoratörer etc., vilket innebär att varje
skådespelare i gruppen samtidigt är insatt i
de flesta scentekniska problem såsom regi,
belysning, ljud, dekoration etc.
Dansteater, pantomimteater, för att inte
säga marionetteater å la Meierhold: allt
epitet som gruppen ibland fått sig påklistrade,
är dock inga riktiga karakteristiker av TW
och dess mål. Den syntes av olika, i det äldre
dramat ofrånkomliga, men i samtida
teaterverksamhet mer eller mindre accepterade,
gestaltande element som TW i sin
scenproduktion åstadkommit, har som enda syfte att
skänka aktörerna och därmed skådespelet
vidgade och starkare konstnärliga
uttrycksmöjligheter med ty åtföljande ökad rymd och
expressivi tet åt föreställningen. TW har klart
dokumenterat att alla dessa element kan och
kanske bör smältas in i en vanlig talpjäs.
(Visavis sambandet med den experimentella
20-talsteatern, den tyska och den ryska, något
som under Sverigeturnén från kritikerhåll med
dogmatisk emfas och med visst tycke av
försvarsmekanism ideligen framhölls, är ju
detta odiskutabelt och tillika högst naturligt,
eftersom drivkraften —■ ett starkt socialt
patos —■ är densamma och därmed också
målet. Tilläggas kan bara att, som påpekats,
sambandet går betydligt längre tillbaka till
för teatern rikare epoker än den samtida, men
att också målsättningen hos TW är dynamisk
och framåtpekande, i motsats till vad som
är fallet hos den samtida statiska teatern.
Intressant kunde för den delen också vara
att veta varför just 20-talsteatern får
representera det stora, ständigt förföljande
spöket, för den moderna kritiken. Kan det
rentav bero just på den hemliga
medvetenheten om att den samtida dramatiken, i
motsats till 20-talsteatern och i motsats till
övriga samtida konstriktningar, svikit sin
konstnärliga plikt, utveckling genom
kontinuerligt sökande, för att i stället låta sig
stagneras i en visserligen tekniskt driven, men
ändå ofrånkomlig scenisk konvention?
I enlighet med den skapande teaterns idé
förekommer i TW:s uppsättningar aldrig
naturalistisk dekor eller rekvisita. I stället
utnyttjas — för all del enligt expressionistiskt
mönster — mimik, plastik, dans för att
fram-suggerera miljö, men naturligtvis också i
skeendeillustrerande syfte. I den mån
dekorationer förekommer, är de endast av
antydande art — aldrig fastlåsande, statisk.
Därför spelar också rytmen en viktig roll för
scendramats uppbyggnad hos TW; den blir
som i musiken på en gång en sammanhållande
och suggererande faktor. Form och innehåll.
För TW:s expressiva spelstil, som, i
motsats till Brechts didaktiska, objektiverade
scenteknik, räknar med en mera subjektivt
deltagande publik, passar den moderna
teaterscenen illa med dess rigorösa
avgräns-ning mellan scen och salong (f. ö.
paradoxalt kontrasterande mot illusionsmakeriet
med vridscen och omfattande teknisk
apparatur). Gruppens intentioner är därför, att
när planerna på en fast scen kan
förverkligas, återuppta den elisabethanska rundscenen.
Ljuset använder man — delvis efter
mönster av den banbrytande
scenljusexperimen-tatorn Adolphe Appia ■— inte bara för att
belysa skådespelarna, utan för att skapa rymd
och djup, samt för att vid behov dela upp
scengolvet i »aktionsfält» med olika
intellektuell och emotionell betydelse. Också
simultanscener förekommer flitigt hos TW, dels
förmodligen för sceneffektens skull, men främst
för att »kontrapunktiskt» kunna presentera
kontrasterande motiv. Detta är ju nu ett
omtyckt grepp hos amerikanerna Miller och
Williams.
Också ljudet har i TW:s scenproduktion
givits en integrerande roll, både som
stäm-ningsskapande och ackompanjerande effekt,
men dessutom även gärna för att skapa miljö,
med kulissverkan alltså. Liksom i
20-talsteatern men också hos surrealisterna, används
högtalaren flitigt, både för monolog och
talkörer. Det undermedvetnas megafon.
Från KOLLEKTIVET, det primära hos
TW, där inkomsterna delas lika men också
utgifterna när det är »barkbrödstider», och
där ingen den kommersiella teaterns
stjärn-kult tolereras, leder vägen tillbaka till de
enskilda individer som realiserat denna
gruppskapelse. Joan Littlewood, regissören och
producenten, har bakom sig en lång
teaterbana med rika erfarenheter. Född i ett
arbetarhem i London fick hon redan vid 16 års ålder
stipendium till Royal Academy of Dramatic
10—Ord och Bild, 6o:de årg.
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
