Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlen i us
och går, förs in som spädbarn genom födelsens
dörr, växer upp, utbyter vardagliga ord om
elementära eller livsviktiga ting, åldras och
försvinner genom dödens dörr, en efter en i
evig återvändo, tills bara den gamla
släkttanten sitter ensam kvar i det övergivna
familjehuset. Arne Forsberg kunde i sin regi
ha exercerat skådespelarna bättre i
hand-havandet av de obefintliga knivarna och
gafflarna, och det fanns döda punkter i samspelet,
tillfällen, då aktörerna inte tycktes veta vad
de skulle göra för min för att ge uttryck åt
sin medlevelse eller vad de skulle företa med
sina händer, men eljest spelades det fina lilla
stycket genomgående hyggligt, utan att
någon av prestationerna nämnvärt höjde sig
över de andra. Yngve Gamlin hade med
hjälp av en summarisk dekor lyckats associera
till pionjärtid och 1870-tal, och det turvisa
påsättandet av gråa eller vita peruker gav
ett begrepp om åldrandet. I den stillsamt
uppsluppna stilen gick Lycklig resa!, en
småborgarfamiljs bilutflykt till äldsta dottern,
som är gift i en grannstad. Den fordloppa i
vilken resan företogs markerades av fyra
stolar, men de häftiga ryckningar som
genomgick herrskapet var gång fordonet startades
eller bromsades upp, var fullt tillräckliga för
att skapa komisk illusion. Vardagstjafs och
familjegräl, barnupptuktelse och
utflykts-fröjder fyller hela sketchen med ett slags
älsklig och skrattretande banalitet. Sture
Ericson utvecklade en gravallvarlig och
oemotståndlig komik som den i varje sekund
ansvarsmedvetna familjefadern vid ratten,
sublimt upphöjd över mer futtiga bestyr, och
fnga-Lill Åhström visade prov på frodig
fantasi och lustig lössläppthet som den
talföra, fjolliga, om sin värdighet hjärtängsliga
fru Kirby. Även här svarade Arne Forsberg
för regien och kunde inregistrera en mer
fullständig framgång.
*
Skam den som ger sig. Dramatikerstudion,
som seglat i motvind under de senaste
säsongerna, har resolut tagit sitt parti och
etablerat sig som »kammarteater»; i ena
tredjedelen av en matsal i huset Hamngatan
28 med ett fyrtiotal åskådarplatser spelar
man teater utan scen eller ridå och så tätt
inpå publiken att denna tycker sig leva med
i upptågen och få en direkt inblick i sina
medmänniskors öden. Det visade sig vara
ett lyckligt grepp. Man gav Furstens äventyr,
en dramatiserad novell av Dostojevskij, och
i Sam Besekows fint och livfullt artikulerade
regi, där konversationston och grupperingar
utmärkte sig för samma ledighet, blev det
en av säsongens allra roligaste föreställningar,
sällskapsspektakel om man så vill men
upphöjt i konstnärlig dignitet och så väl utfört
att åskådarna ovillkorligen rycktes med.
Dekoren var signerad Sven Fahlstedt och
Yngve Larson och bestod i några klatschiga
pannåer med ryska småstadsmotiv på ömse
sidor om »scenrummet», ett miniatyrpiano
med på väggen ovanför uppmålat flygellock,
en ikon, en samovar med några teglas och
för övrigt vilken salongshörna som helst,
därtill vackra, respektive komiskt tidstrogna
åttiotalsdräkter. Här hade Gudrun Brost fått
en uppgift som verkligen passade henne, en
härjad och mogen skönhet i guldgul kalufs.
Som ruinerad småstadsänka excellerade hon
i falska tonfall och grovt koketteri i sina
misslyckade försök att pracka på det stormrika
gamla furste vraket antingen sig själv eller
sin unga dotter. Särskilt lysande var
emellertid Folke Waldner som Fursten, en spattig
gammal mumie och paralytiker, träbent,
flintskallig som en biljardboll och med
gris-liknande ögonspringor men tillgjort fransysk,
uppspacklad och utstyrd i Napoleon III-mask,
ett offer för senila distraktioner och abscenser
och dessemellan full i fanstyg, en utstuderad
rackargubbe. Det var en sirligt och ryckigt
marionettartad rollframställning, ett rikt
varierat detalj broderi av småputs och gags
som aldrig hemföll åt upprepning, en farsfigur
som växte ut till en konsekvent genomförd
karaktärsstudie och kulminerade i den
övermåttan kostliga slutsortien under ivrigt
smackande åt en imaginär springare. Dagmar
Olsson och Mona Geijer-Falkner i otroliga
toiletter gjorde med stor framgång två av
småstadshålans värsta skvallertanter,
sprickfärdiga av nyfikenhet, förtalslusta och
skadeglädje, av ett slags oskuld i ondskan, som
var ytterst verkningsfull.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0182.html
