Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Roussins Boboll, som är ett spirituellt och
roande scherzo över från Pirandello lånade
temata om relationerna mellan illusion och
verklighet, jaget och fiktions jaget. Stycket
har flera bottnar och bjuder på förbluffande
överraskningsmoment, av vilka teaterns
artister gjorde det mesta möjliga. Sture
Lager-wall skötte huvudrollen med en fysisk spänst,
en scenisk otvungenhet och en spelglädje
över allt beröm; den stora
drömscensmono-logen inför en imaginär domstolsjury
■—publiken — utfördes med sannskyldig bravur
även om aktören gormade för mycket i min
smak. Men också de andra dubbelrollerna låg
i goda händer, och Marianne Aminoff, Sven
Lindberg och Guje Lagerwall förtjänar alla
ett hedersomnämnande. Branner svarade för
regien och den goda farten.
*
Vasateatern inledde säsongen med Dafne
av James Bridie, en skotsk läkare som
övergått till dramatiskt författarskap, och som
trots sin framskjutna ställning inom engelsk
teater först nu nådde fram till svensk scen.
Komedien är långt ifrån likgiltig; dess kärna
är en intressant studie i ett modernt
kvinno-psyke, en intellektuell ung dam, som varit
sekreterare åt en det offentliga livets man,
gift sig med honom trots hans överårighet
och nu är en öm maka, en perfekt värdinna
men tidvis dränker sin otillfredsställdhet i
alkohol. Stycket, som hade varit värt ett
bättre öde, föll på att Alice Eklund,
förvånande nog, tycktes vara alldeles ointresserad
av huvudrollen och inte förmådde eller gitte
skänka den ett dugg av den psykologiska
fördjupning och komplikation som den utan
tvivel gömmer på. Föga båtade det då, att
Ernst Eklund spelade den döve och
gubben-vetne men i grunden så fine och förstående
gamle maken med mycken silverhårig
värdighet och nobless, att Gösta Cederlund med
den puttrande hemtrevlighet, den enastående
scenvana och det otal småhyss som är honom
egna spelade en talför middagsätare och
uppkomling, och att Olav Riégo var ett trovärdigt
och butterblygt gammalt kyparinventarium
på en fransk restaurang i Soho. För övrigt
var ladyns beundrare, den lyriskt-romantiske
utlänningen och muskelcharmören-betjänten,
som till sist tar hem spelet, lika omöjliga
båda två.
En vida större framgång, som också blev
efterhängsen, hade teatern med det franska
lustspelet Ungkarlsmamman av den för mig
okända författarfirman M. G. Sauvajon och
F. Jackson — givetvis ett enklare stycke,
som dock i sitt hemland är en smula djärvt
så till vida som det innebär ett angrepp på
det borgerliga äktenskapet. Centralfiguren är
en charmant ogift kvinnlig publicist, som
har fått tre barn med var sin älskare och i
en viss situation finner det lämpligt att skaffa
dem en legaliserad far men till sist ändå inte
kan bestämma sig för att ge upp sin frihet
och sitt oberoende. Rollen, som på sitt vis
är ganska krävande, hade anförtrotts åt
Barbro Hiort af Ornäs, och prestationen gav
åtminstone vid handen, att den unga aktrisen
har anlag att bli en god och repliksäker
comédienne; hon talar bra och agerar med
stor naturlighet men borde väl eljest helst
ha verkat på en gång mera intellektuell och
mera sensuell, en specifikt fransk
kombination, som inte ligger så väl till för svenska
artister. Gösta Cederlund lufsade omkring som
den gamle hemtame och gemytlige
familjevännen, och bland älskarna var både Olav
Riégo och Bengt Ekelund roliga, den förre
en inte alltför begåvad engelsk lord, som
blev svårt omskakad i sin ängsliga korrekthet,
den senare ett halvtokigt polskt musiksnille
med bortskämda genilater och vrålande
tem-peramentsutbrott.
*
Boulevard-teatern spelade revy hela hösten
och hade först annandag jul premiär på två
små enaktare av Thornton Wilder, båda
nära befryndade med »Vår lilla stad», som på
sin tid med stor framgång spelades på svenska
scener. Även här rörde det sig om enkla,
allmänmänskliga ting, kärlek, familjeliv,
födelse och död, om ett nedskrivande av
tillvarons ekvation till dess primfaktorer. Även
här var rekvisitan och statisterna till största
delen imaginära och ridån hade avskaffats
för att inte störa kontakten mellan agerande
och åskådare. Den kontakten knöts
verkligen. Utan att några konstnärliga höjder ens
tangerades blev det en roande teaterkväll,
vars stämning var sammansatt av
igenkännandets löje och det vemod som föds ur
tanken på årens obevekliga gång och alltings
förgänglighet. Samlingen kring juldagens
obligatoriska kalkon har i Den långa
julmiddagen blivit en oföränderlighetens symboliska
hållplats, medan fyra generationer av en
amerikansk köpmansfamilj växlar, kommer
t59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0181.html
