Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Intryck från Biennalen i Venedig. Av Olivier Meurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olivier Maurice
José Clemente Orozco: Den döde.
styckade kroppsdelar kan man faktiskt
kalla för måleri. Men ibland målar han
jättefigurer med en meningslös brutalitet
som inte har mycket med konst att göra.
Tamayo är konstnärligt sett den mest
utvecklade bland mexikanerna och äger ett
större register än de andra. Visst har han
fått impulser från Picasso, men de är
omsatta i en personlig stil och han äger en
värme som Picasso aldrig haft. Det finns
inga sadistiska eller aggressiva drag hos
honom och i motsats till de andra är hans
intensitet mer psykisk än fysisk. Hans
tavlor äger en stark poetisk
suggestionskraft och utstrålar någonting ofattbart,
som man också hittar hos primitiva
negerskulpturer och barnmålningar.
Det franska deltagandet är splittrat lite
varstans. Rousseau, Seurat, Villon har
alla tre separatutställningar. Den
sistnämnde, som länge levde i de andra kubis-
ternas skugga, börjar mer och mer att
träda i förgrunden. Han har bibehållit
mycket av den ursprungliga kubismens
formstränghet men hans färger är ljusa och
vibrerande. Om Rousseau le douanier
kan man nästan inte skriva. Man analyserar
inte ett under. Denna blandning av naivitet
och mysterium är lika gåtfull som barnens
värld. Han måste ha varit som ett barn
eller som ett djur, djupt koncentrerad i vad
han gjorde utan att veta vad han var.
Det finns inga avstånd, ingen skillnad
mellan Rousseau människan och Rousseau
målaren. Det finns mycket få konstnärer
som till en sådan grad har förkroppsligat
sig själva i sitt måleri. Och det är kanske
det som gör, att hans konst är så
närvarande, så övertygande, så otroligt levande.
I den egentliga franska paviljongen träffar
man gamla vänner som man älskar och
respekterar men även en hel del likgiltiga
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
