Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Intryck från Biennalen i Venedig. Av Olivier Meurice
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intryck från Biennalen i Venedig
bekanta. Bonnard är lika poetisk,
Gro-maire lika artificiell, Lorjou lika odräglig
och Utrillo lika otillfredsställande som
alltid. Och så geniet Matisse, vars senare
saker dock inte roar mig särskilt.
Den moderna konstens genombrott och
utveckling som är Biennalens huvudtema
upplever man på ett påtagligt sätt i den
stora hallen, ägnad åt fauvismen, kubismen
och futurismen. Tendenser och individer vid
seklets början blir skarpt belysta genom
en välordnad och unik konfrontering. Man
får en ny respekt för Matisse, när man
konstaterar hur förkrossande överlägsen
han är de andra fauvisterna! Här ser man
honom i hans bästa år: nerv, must, vitalitet
och en imponerande »färgintelligens». Det
är faktiskt bara Derain och Vlaminck
som är tillräckligt starka för att kunna
delta med mästaren i den fauvistiska
revolutionen. Hos dessa två spårar man tydligt i
vissa tavlor ett förenat inflytande av
Gauguin och Van Gogh: de har ärvt den
enes färg och den andres rörelse. Dufy,
Friez, Van Dongen och i synnerhet
Marquet verkar i tavlor från samma period
som efterblivna impressionister. För att
vara rättvis måste man tillägga, att de
får senare en egen stil. Däremot tycks både
Derain och Vlaminck ha tömt sina bästa
krafter i fauvismen.
Braque är också med som gäst. Men
fauvismen. är för honom endast en
språngbräda, ett övergångstadium mellan
neo-impressionismen och kubismen. Den
»felande länken» mellan fauvism och kubism blir
Cézannes inflytande. Och man märker
tydligt på Biennalen hur naturligt och
konsekvent denna utveckling skett. Formen blir
allt strängare och färgglöden slocknar mer
och mer. I den tidiga kubismen är
olikheterna stora trots en gemensam disciplin.
Braque och Picasso håller sig till dystra
gråa och bruna toner, medan Juan Gris
inte alltid lyckas bemästra sin lyriska
läggning som uttrycker sig i varmare färger.
Balla Giacomo: Fanor vid
fäderneslandets altare.
Den godmodige jätten Fernand Léger kan
inte heller kuva sin livsglädje och det är
med franska flaggans färger som han gör
sitt intåg bland de asketiska kubisterna.
Han utgör det proletära inslaget i denna
aristokratiska miljö av
stilexperimenta-törer. Futurismen har förvandlat den tidiga
kyliga kubismen till en lyrisk, ibland
deklamatorisk poesi. Man märker snart, att
Boccioni är den starkaste och mest typiske
representanten för denna rörelse och den
som tydligast avspeglar dess Manifest. Han
äger en orkanartad våldsamhet men håller
sig alltid inom ramen för en välbalanserad
komposition. Hans abstrakta tavlor äro
lika organiska som hans synteser om det
moderna livets dynamism.
Också hos Balla finner man fart och
rörelse, han verkar dock svagare och mindre
inspirerad. Carra är av högre klass och
mera statisk och besläktad med kubismen.
Russolo arbetar med banala och högst
barnsliga symboler medan Severini utgör
det lekfulla, parisiska inslaget i futurismen
och är den mest raffinerade koloristen i
gruppen.
Den tyska paviljongen visar
miinchen-gruppen »Der Blaue Reiter», som också
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
