Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Herbert Read. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
När jag fick tag på Liedholz
var jag s vart i ansiktet
som en nigger
och tänderna lyste som vit mosaik.
Vi stötte på varandra halv två på natten
mellan linjerna.
Liedholz sköt på mig
och jag på honom
och i det följande handgemänget gav han sig.
Innan vi kom till våra linjer
talade han om att han hade hustru och tre barn.
I skyddsrummet gav vi honom visky.
När jag gick bort med fången i gryningen
låg nejden vacker i morgonsol
och lärkor lyfte sjungande från fälten.
På bruten franska diskuterade vi
Beethoven, Nietzsche och internationalen.
Han var professor,
bodde i Spandau
och inte särdeles begriplig.
Men mitt svarta ansikte och niggertänderna
roade honom.
Det är lyriskt sammanträngda novelletter,
i vilka bildens åskådlighet och detaljens
effektivitet bygger upp formen. Read varken
förhärligar eller beklagar kriget; han
avlämnar rapport. Därför kunde han
resignerat, när England var hotat under andra
världskriget, välja Georges Bernanos’ ord
som motto: »Den som aldrig tvivlat på
äran blir inte hjälte.» Till krigsmotiven har
Herbert Read ofta återvänt i sina senare
dikter och stöder sig på upplevelser från
krigsåren. »Det är inte min uppgift som
diktare», skriver han i en kommentar, »att
fördöma kriget (eller för att vara mer exakt,
modern krigsföring). Jag vill bara visa på
vissa allmängiltiga aspekter av en särskild
händelse.»
För Read liksom för Eliot var det aktuellt
att ur den imagistiska kortdikten låta en
längre löpande diktion växa fram. I likhet
med Pound utvann han mycket ur
Brow-nings dramatiska monologteknik. Men han
kunde inte som Eliot skapa en ny form, en
blandad tematik hämtad från musiken, en
ny diktion, utvecklad ur Hopkins »sprung
rhythm», en mötesplats för rika och
förbryllande associativa kortslutningar. Reads
långa dikter har inte alls samma förtjänster.
Han utvecklar långsamt och meditativt
utan större överraskningar temat och skapar
inte någon glänsande diktion med rytmiska
växlingar. Som diktare är han inte
obetydlig, men han hör inte till de stora
förnyarna.
Hans stil skolades först genom inflytandet
från Hulme, F. S. Flint, Richard Aldington,
Ezra Pound. Den imagistiska doktrinen blev
honom välbekant genom Wyndham Lewis
och A. R. Orage. Sedermera finner man ett
fruktbart inflytande från Eliot. Men Reads
senare lyrik är inte så självständig och rik,
mycket tack vare det påtagliga inflytandet
från Eliot. De gånger då han inte bär någon
lyrisk doktrins tvångströja, blir han endast
och allenast sin egen diktare, en romantiker
utan dogmer, men heller inte någon stor
lyriker i diktion och budskap. Reads
dilemma som lyriker är på den punkten
mycket lik Aldingtons. Båda har försökt att
förnya den lång dikten; båda har skapat
effektiva imagistiska impressioner; men
ingen av dem har visat något starkt lyriskt
flöde eller har plöjt upp fåror för nya
generationer.
Som prosaist har Read framträtt med sin
självbiografi, där särskilt avsnitten från
barndomen är stor litteratur.
Krigsskildringar ingick här liksom i de två böckerna
»In Retreat», 1925, och »Ambush», 1930.
Men det är framför allt med den sällsamma
berättelsen »The Green Child», 1935, som
Herbert Read har gjort sin insats i den
engelska prosalitteraturen. Den översattes i
fjol till svenska med namnet »Den gröna
flickan».
Skildringen om det gröna barnet, Siloen,
bygger på en gammal engelsk folksaga om
vattennymferna som slungades upp inifrån
underjordiska källådror till en jordisk till-
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
