Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Balettens kris eller fiasko. Av M. G. Livada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. G. Livada
Den dansande Siwa som är både
dansör och åskådare.
ur materialsynpunkt utan ur de
uppfattande organens synpunkt, blir musiken en
auditiv konst, måleriet en visuell. Men vad
blir dansen? För att kunna besvara denna
enkla fråga vill vi göra en lika enkel
anmärkning: samma organ med vilka
konstnären följer sitt verks tillkomst, tjänar
konstpubliken vid dess njutning. De organ
som skapar rörelse är musklerna, och därför
är det också dessa som uppfattar rörelsen.
Man skapar och känner med musklerna.
Alltså är den rörelse som beledsagar
musklernas spänning och avspänning endast en
visuell uttrycksform. Ingen skulle komma
på den idén att bedöma en violinists
förtjänster efter hans armarbete eller en
målares efter elegansen i hans handrörelser.
Lika absurt är det ur psykologisk synpunkt
att njuta av dans genom att endast
betrakta rörelser.
Dansen är alltså en musklernas
dynamiska arkitektur och harmoni. Den uppstår
och förbrukas i kroppen. Denna dansens
oförmåga att förmedla visuellt framgår
tydligt av ett viktigt faktum: i det ögonblick
då en ensam dansare ville dansa med eller
bilda en rörelseenhet med en annan, har
man inte längre kunnat nöja sig med visuell
kontakt utan tagit rytmen eller musiken
till hjälp. Det finns inte två dansare som
dansar gemensamt endast genom att se på
varandra. Bakom dem finns det mest
primitiva musikaliska uttrycksmedlet: rytmen.
Alltså bör musiken betraktas som född ur
det ögonblick då flera dansare velat dansa
tillsammans. Och den primitiva rytmen,
uttryckt med de enklaste medel, är
ingenting annat än uttrycket för musklers
spänning och avspänning.
Ännu en anmärkning: det kan finnas
spänningar i musklerna som knappast kan
iakttas och kanske inte alls får uttryck i
rörelse. Ur psykologisk synpunkt är en
person med sådana muskelförändringar i en
dansares tillstånd.
Detta är allt som behövs för att man ska
förstå dansens psykologiska grunder:
uttrycksmedel och uppfattningsmedel är
musklerna, dess spridningsmedel är rytmen,
och det finns danstillstånd utan märkbara
rörelser.
Dansens utveckling bestyrker dessa
synpunkter. De mest primitiva rytmiska
instrumenten är oupplösligt förenade med
gemensamma danser, de primitiva
stammarnas danser. På detta stadium kan dans
och musik inte skiljas åt, skilsmässan kom
långt senare. De som på grund av ålder
eller svaghet inte var i stånd att dansa
deltog i stamdansen med musklerna i
dansande tillstånd. Rytmen hjälpte dem
att förena sig med de dansande i osynliga
rörelser. Detta var de första åskådarna till
dans, och sådana var omständigheterna för
att åskådare överhuvud skulle finnas.
Samma sätt att delta fysiskt, nästan
smärtsamt och tröttande, i andras rörelser,
finner man i våra dagar hos publiken på
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
