Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Balettens kris eller fiasko. Av M. G. Livada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Balettens kris eller fiasko
men en psykisk automatism har trätt i
stället för den somatiska. Och ännu en
gång: för att kunna besegra ångesten måste
man oupphörligt reproducera den, slaviskt
imitera den i alla dess psykiska och fysiska
former.
De bildande konsterna har redan
accepterat automatismen som ett behov och även
som ett försvar för sina nya experiment.
Men dansen har stora svårigheter att kämpa
med; den har mist stödet från musiken, och
hos den moderna människan finns minskad
resonans för dess väsen, emedan hon har
förlorat friheten att röra sig. Det krävs en
musik som inte endast suggererar och
inspirerar till åtbörder utan som förr befriar
våra fängslade rörelser. En frätande musik
som upplöser våra konventionella band och
försätter oss i frihet, i ett vibrerande
tillstånd.
Den ursprungliga dansen har emellertid
inte kunnat försvinna trots tidens
ogynnsamma atmosfär. I vårt insnörda och
orytmiska samhälle har dansen funnit en
tillfällig fristad som puppa, nämligen inom
jazzen.
Ur danspsykologisk synpunkt är jazzen
inte ett musikaliskt fenomen utan en
rörelserevolution. Den är en följd av kriget och
den ekonomiska krisen. Man skulle i dag
lika gärna kunna dansa en atombombsdans
eller ransoneringsdans till jazzens toner som
en gång i tiden segerdanser eller danser för
att framkalla regn.
Genom att återvända till enkla biologiska
rytmer har jazzen förlöst både våra
drömmar och våra drifter, den har skrikit ut vår
fruktan och ångest.
Jazzentusiasten behöver vara varken
musikalisk eller musiker. Polyrytmiken och
harmonien är honom likgiltiga, och av
instrumentaltekniken fäster han sig endast
vid höjden hos ett tonhopp eller spurten
hos ett arpeggio, det vill säga de rent
sportsliga prestationerna, emedan han är
endast dansör. Under en jazzkonsert kan
man få se hur han deltar rent motoriskt i
den kollektiva rörelsen, som alltså utförs
av såväl musiker som auditorium. Han
upplöser tonspänningen i kinestetiska
spänningar och avnjuter musiken genom
musklerna.
Jazzen är en dans för ett samhälle som
berövats kroppen och blivit tvunget att
dansa med öronen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
