Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Prosa. Av Mirjam Tuominen - Skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P r o s a
Av Mirjam Tuominen
Skilsmässa
^^^^1 / avgörande hade nu inträffat.
Under så många års tid hade hon begått
äktenskapsbrott och bedrivit otukt med
andar, demoner, icke-personifierade, men
just därför i hans och kanske också i hennes
inbillning desto mer verkliga män. Och
under alla dessa år hade han genomlidit de
helvetiskt nyanserade faserna i den
fruktansvärda sjukdom som går under namn av
svartsjuka, och som i hans fall var desto
mer plågsam som hans misstro inte hade
något bestämt objekt att rikta sig emot.
Han steg upp om natten för att taga hustrun
på bar gärning, han rullade sig förtvivlad
på mattan och hans fingrar kröktes i
vettlöst stryparbegär: Intet, rena Intet,
men här gjorde intet ont. Hon däremot,
som var så skamlös, att hon bar sig
skamligt åt med rena intet och var orsak till
sådant lidande, blev alltmer lik en misstänkt,
om också till viljan lojal medlem i ett totalt
statssamhälle: en anklagad, som gav akt på
sina tankar, drömmar, känslor — alltid
fanns det något anklagansvärt i dem. Hon
blev allt starkare övertygad om, att hon
begick hor och att hon bedrog denne man,
som betraktade henne med ögon för varje
dag kallare av hat, blankare av nya
domslut. Och om det vore en människa möjligt
att kunna spegla uttrycket i egna ögon,
hade hon kunnat se blicken i sina ögon efter
varje natt djupare av stränghet, tvungen
att behärska: motvilja, fasa — längtan bort.
Det avgörande inträffade, då det bröt
sig fram över hennes läppar: tordönslikt,
sprängande — skriet som var en knappt
hörbar viskning: lämna mej i fred. — Jag vill
inte att du ska röra mej. Det händer en
olycka om du gör det — världen går
under, allting brinner —! Ååå -— Gå bort, gå
bara bort!
Han gick, bevisade inför sig själv och
den frånvarande hustrun, att det endast var
i förhållande till henne han var förlamad —
och då han återvände på morgonen var hans
ögon kallare av nya och alldeles färska
domslut. Kvinnan som han legat med hade
varit honom motbjudande och inom sig
kände han färdig vämjelse för alla de
kvinnor han skulle bli tvungen att närma sig
för att bekräfta sin frigjordhet från hustrun.
Och medan hon betraktade honom,
djupnade motviljan i hennes ögon och blev natt.
De var åtskilda, själsligt och fysiskt
oförsonliga —• och det som skilde dem åt var
starkare än förnuft och vilja, starkare än
drifter och begär.
Men emellan dem sprang barnet,
kvittrande fågelläten, aningslös, obekymrad.
Och han kände skillnaden oerhörd, då hon
upphörde att tala till barnet för att tala till
honom. Och hon såg domaren försvinna
och hans ögon lysa av ömhet, då han från
henne vände sig mot barnet. De log mot
detsamma barnet, och de kände, att
densamma kärleken rörde sig i deras hjärtan.
Deras blickar möttes i sådan samtidighet,
och sympati, ren, oförvillad, intresselös
gjorde sig förnimbar i deras inre. Då de
blev medvetna om detta, vaknade ett
vagt hopp inom dem. De lät den
nyss-vaknade sympatien nosa över varandras
kroppar, ungefär som en hund i första
ögonblicket nosar över en bok, som fått
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
