Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salacrou. Av Hugo Kamras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Kamras
Jouvet och Dullin tävlade om att få ge
stycket, Pierre Renoir greps och Valentine
Tessier grät av rörelse vid
generalrepetitionen, men ändå föll Patchouli totalt
igenom vid premiären. Det var en annan pjäs
som blev spelad för publiken, säger
Sala-crou. »Samma ord beledsagade samma
gester i samma dekor, belysningen hade
inte skiftat, men publiken hade kommit
emellan, och just genom sin närvaro hade
den förändrat stycket. Gripande dagen före
var det onjutbart dagen efter.» Patchouli,
av Giraudoux kallad »pjäsen om
ungdomen», spelades med nöd ett 30-tal gånger,
och Charles Dullin, som med sådan
entusiasm gått att kreera en av
huvudrollerna, lät efter några gånger dubblera sig,
fullkomligt utschasad av publikens
oförstående; stämningen i salongen förmådde
helt enkelt inte föda pjäsen till sceniskt liv,
och Salacrous efterskrift från 1942 ger
verkligen en intressant teaterpsykologisk
tankeställare.
Fiaskot tog Salacrou hårt och bidrog att
förlama hans skaparförmåga de närmast
följande åren, präglade av studier och
sökande; i samma veva fick han
emellertid den ljusa idén att starta en reklamfirma
som småningom utvecklade sig till en av
landets förnämsta och som skulle komma att
ge honom fullständigt oberoende som
dramatisk författare. Att nederlaget med
Patchouli länge suttit som en tagg i
Salacrous medvetande kan man lätt förstå,
eftersom stycket bärs av en äkta ton som
ännu gör intryck vid läsningen; i grund och
botten har redan Patchouli på ett
embryonalt stadium alla de kännetecken, både
goda och dåliga, som man sedan är van att
finna hos Salacrous pjäser. Själva
huvudfiguren, Patchouli, samlar i sig de drag av
ungdomligt sökande, melankolisk besvikelse
och kompromissfri ynglingaidealitet som på
olika sätt går igen hos så många av
Salacrous manliga roller; vad som i någon mån
skämmer teckningen av denne yngling som
med sin oroliga grubbelsjuka söker en
fast punkt i tillvaron, en enda känsla av
livslång beständighet, är den för långt
drivna subtiliteten som alltid varit
Salacrous svaghet; situationseffekterna verkar
för artificiellt tillspetsade och klimax nås
med väl utspekulerade medel. Ändå grips
man av denna besynnerliga yngling, som
vill engagera sig för en varaktigare känsla
än den s. k. kärleken och som väl tyvärr
slutar med att finna det tomma intet. Han
rymmer en bit av oss alla som inte går att
förneka och som just väckte genklang hos
teaterfolket.
Patchouli har den poetiska, om man så
vill pubertetsmässiga, av inbillningen
färgade inställning till livet, som präglar
exempelvis Giraudoux’ och Anouilhs mest
gripande figurer och som också går igen
hos de yngre amerikanerna; bakom skymtar
som eggande föredöme både Ibsen och
Pirandello. Man kan fatta det som en
förtvivlad protest — med protestens
överdrift — mot en alltmer brutaliserad och
fantasilös tillvaro. Och när de aktuella
författarna med en nästan irriterande iver
ständigt ställer emot varandra de onyttiga
drömmarnaturerna och de handfasta
verklighetsmänniskorna — och var sympatierna
finns behöver man inte sväva i tvivelsmål
om —• så slår de i själva verket ner på
kärnproblemet i den moderna civilisationen: det
är den hotande robotstillvaron utan flykt
och mening som indignationen går ut över.
Här är Patchouli i mycket språkrör för
Salacrou, hans alter ego på samma sätt som
motsvarande figurer i följande pjäser, vilka
genomgående bygger på den här antydda
kontrasten.
Mot en fantast som Auguste i Atlas-Hotel
som fullständigt ansvarslöst lever i
fiktionen och aldrig blir färdig med sitt stora
hotellprojekt i öknen, står den krasse
affärsmannen och romanfabrikanten, som svikit
sin ungdoms poetdröm och därmed också
den kvinna, Augustes hustru, som han nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
