Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salacrou. Av Hugo Kamras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salacrou
kas av en kvinna för han ett helt annat
språk, som det då bäst lämpar sig för syftet.
Han har emellertid bara blivit utsatt för
ett elakt spratt av kavaljer Silvio, och då
den kurtiserade kvinnan visar sig vara
hans egen dotter Faustina, säger Silvio
vasst till gubben: »Dotter till en annan är
det en hynda som du skulle ha funnit i
din smak. — Om denna maskerade flicka
varit min syster, skulle ni då ha hållit er i
styr? Varför ska en man i er ålder ha två
slags moral? En avsedd för sina egna döttrar
och den andra avsedd för andras döttrar?»
Men samme Silvio som sedan bedrar
yllehandlarens yngre dotter Lucciana är själv
rov för samma dubbelmoral, då han — nu
munk i Savonarolas efterföljelse —
svidande hånar sin övergivna käresta för att
hon gift sig med en äldre apotekare; f. d.
libertinen talar här med intensivt äckel
om kärlekens gester, men bakom ligger i
grunden en lidelsefull svartsjuka över att
Lucciana »ägts» av en annan. Silvios
reaktion påminner här om Raouls i Un homme
comme les autres, och Lucciana i sin tur
använder ungefär Yvelines tonfall när
hon i en effektfull dialog med en lysten
fransk soldat sarkastiskt talar om männen
och deras bräckliga kärlek.
Det nästan krampaktiga greppet om
denna sorts problem mjuknar något i en
fullfjädrad komedi som Histoire de rire från
1939; här är det fråga om två bedragna
äkta män som till slut efter många stolliga
förvecklingar och raljanta replikskiften får
tillbaka sina hustrur, och det hela verkar
att vara en blandning av kasperteater och
gammal fransk fars. Också den satiriska
skärpan och den psykologiska
underfundigheten är av gott franskt märke. Men
lustspelet har en bitter bottensats och
gycklet med tidens lätta seder är inte
sorglöst: Salacrou ironiserar återigen
obarmhärtigt över kärlekens karusell, oljad av
lögn, förställning och inbillning — och stora
ord! Det förefaller spexigt när det
fram
ställs i den här tonarten, men poängen i
styckets sista replik är förvisso inte menlös:
»Une histoire de rire? Comme c’est triste.»
Histoire de rire visade sig vara ett högst
spelbart stycke och blev en stor succés
— enligt Salacrou inte minst en
skåde-spelarsuccés — på Madeleineteatern. Med
sin snabba, uddiga replikkonst och sin
fyndiga inscenering, med slående
kontrastverkan, vittnar det inte minst om den för
varje pjäs växande tekniska skickligheten
hos Salacrou. Här finns också en lätthet i
handlaget, som man eljest i viss mån saknar
hos denne solitt och tungt arbetande
dramatiker, som — med rätta — lägger så
stor vikt vid själva hantverket, att — med
mindre rätt — en reflex av mödan liksom
dröjt sig kvar. Man har ibland intrycket att
Salacrou står sina ämnen för nära och
pressar dem med sin tunga lidelse. Inte sällan
blir också de tekniska arrangemangen
— som ofta hos de nya pjäsförfattarna —
för påfallande; man tycker sig märka
skarvarna för mycket, och Salacrou skyr inte
heller rena trics som kan verka
irriterande-Det syns vara reminiscenser från den
unge-Salacrous förvärvsarbete i filmateljéer
(vilkas korrumperade miljö förresten använts
av honom i flera pjäser); de där brukade:
konstnärliga medlen är ju inte alltid! ii
diskretaste laget. Men det är också tecken
på denne författares intresse för det rent
teatermässiga, för regi, dekor och
belysningseffekter. Om de psykologiska
kon-trasteringarna har redan talats, och här
kan dessutom nämnas att Salacrou gärna
s. a. s. tudelar en person, så att både dess
yngre och dess äldre jag samtidigt befinner
sig på scenen inbegripna i dialogen: därmed
illustreras konkret en själsutveckling från
ungdomens fräscha idealism till
mannaårens slappa cynism, ett gängse tema hos
honom. Vanligt är också, att Salacrou med
hjälp av t. ex. en filminspelning som är
inlagd i pjäsen efter känt mönster får
hän
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
