Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salacrou. Av Hugo Kamras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Kamras
delseförloppet att intensifieras i en stark
klimax: filmen ger alltså ett slags
spegelbild av verkligheten med skärpta konturer.
Salacrou älskar även att genom snabbt
skiftande belysning och dekor trolla fram
en konkret minnesbild — med
kärleksparets ordskiften från förr och nu i bittert
sarkastisk kontrast — och i en pjäs som
L’inconnue d’Arras från 1935 används
drömspelstekniken alltigenom. När ridån
går upp har en man som bedragits av sin
hustru just skjutit sig och hustrun störtar
till med ett skrik; skriket hörs igen när
ridån går ned efter sista akten, och mellan
de två skotten passerar genom tre akter
mannens hela liv revy i spöklika, skiftande
bilder belysta på olika sätt. Fråga är
emellertid om det inte här mera blir
konststycke än konst, och det gäller i ännu högre
grad om Les fiancés du Havre från 1942,
där hela handlingen är ingenting annat än
ett tankeexperiment hos huvudpersonen,
som fantiserar om att byta roll med sin
mera lyckligt lottade rival — ämne mera
för en roman än ett drama, ty då man får
klart för sig att det hela bara är en låtslek
förlorar ju dramat all verklighetsillusion.
I varje fall räcker inte dagdrömmeriet till
att ge substans åt den i övrigt virtuost
utförda pjäsen.
Kanske är det just Salacrous böjelse att
krångla till sina pjäser som verkar mest
störande. Man följer visserligen med
spänning uppläggningen av hans dramer — ty
Salacrou är en skicklig karl — men när
man kommit mitt i dem säger man sig
nästan alltid att det här nog är lite för
cerebralt och inte riktigt
verklighetsför-ankrat. I sin benägenhet att på ett nästan
hysteriskt sätt driva upp känslor och
tycken och vrida till händelseförloppet mer
än skäligt närmar sig Salacrou onekligen
en fäsör som Steve Passeur, som för övrigt
Un homme comme les autres tillägnats,
och något unikt poetiskt geni som Anouilh
är Salacrou inte (något som inte alls är sagt
i förklenande syfte). Men med sitt tekniska
kunnande, sin utomordentligt säkra
replik-föring som på ett intensivt sätt avspeglar
väsentliga känslokonflikter och sitt starkt
personliga engagemang i allt vad han
skriver är Salacrou en intressant och på många
sätt fängslande författare vars vidare öden
man nyfiket emotser.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
