Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marionetterna i ^Sp e I kus eb>
Av Helmer Lång
HJALMAR BERGMANS rika
dramatiska produktion finns många förbisedda
men intressanta stycken. En del, som
undanskuffats i teaterarkiv och aldrig fått
äran att bli tryckta, har på senare tid
dragits fram i rampljuset och visat sig
spelbara. Det drama som här skall analyseras är
Spelhuset1, ett expressionistiskt stycke och
ganska ensamstående i Bergmans
författarskap men inte desto mindre mycket
personligt.
Bergmans tidigare dramatik måste, både
tekniskt och motiviskt, ses i samband med
samtidens främsta dramatiker, Ibsen,
Strindberg, i någon mån Maeterlinck. Den
personliga insatsen är ofta svår att
deklarera vid dessa tekniskt välbyggda stycken.
Problemen var dock också för honom strid
med makter som för Inferno-krisens
Strindberg, att leva var också för honom »krig
med trolde i hjertets och hjernens hvælv»
som för den norske dramatikern. Men
Bergmans strävan efter förnyelse leder
honom slutligen in på en självständig inje —
det är marionettspelen från 1917, Dödens
Arlekin, En skugga, Herr Sleeman
kommer —• en direktare gestaltning av
personliga problem. Linjen överges, då En skugga
och Dödens Arlekin — som senare visat
1 Spelat 1944 på Dramatikerstudion, i Ingmar
Bergmans regi. Pjäsens djupt personliga
innebörd har gått recensenterna förbi, men själva
dramat fick gott erkännande överlag; »ett stycke
fascinerande teater» (Sten Selander). Endast
Herbert Grevenius ansåg det vara »en mycket
dålig pjäs». Redan 1930 uppfördes emellertid
Spelhuset av Studentteatern vid Stockholms
högskola i närvaro av författaren knappast
mer än en månad före hans död.
sig fängsla en kräsen publik — föll på
Dramaten. Den Shaw-influerade pjäsen Ett
experiment från 1918 blev däremot en
publiksuccé, hans första. 1919 kom
detsamma för prosans del med Markurells.
Häremot reagerade Bergman — Ett
experiment är också otvivelaktigt underlägsen
de förra pjäserna. Bergmans reaktion kom
dels med Sagan, som skrevs 1919 (men
trycktes först 1942), dels med Spelhuset.
Båda kan ses i samband med ett nytt namn
inom svensk dramatik — Pär Lagerkvist.
Han skrev 1917 sin första expressionistiska
pjäs, följd av programskriften Modern
Teater och enaktarna Den svåra stunden
I—III, 1918. Lagerkvist angrep först och
främst naturalismen och Ibsen, tidigare en
av Bergmans husgudar, och framhöll i
stället som mönster drömspelens Strindberg,
med en problematik som gestaltades direkt
och utan onödig intrig. Bergman tog
sannolikt intryck härav, släppte i Sagan lös sin
poetiska begåvning (Lagerkvist försvarade
också lyriken i dramat) och gestaltade i
Spelhuset de gamla och evigt nya
problemen om livet, döden och meningen.
Spelhuset kom ut i tryck 1923
tillsammans med två andra dramer, Vävaren i
Bagdad och Porten. Alla tre skulle kunna
betecknas som drömspel, men det första,
som gett boken namn, är mest
expressionistiskt, mest genomvävt av symboler.
Drömspelet bygger på föreställningen att
jordelivet är en dröm, eller drömmen en
förtätad gestaltning av jordelivet. I
drömmen existerar inte viljans herravälde, och
drömspelen betraktar också människan som
marionett, fåfängt sprattlande att bli fri.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
