Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marionetterna i »Spelhuset». Av Helmer Lång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marionetterna i »S p e I h u s e b>
Viljans problem, som länge varit väsentligt
för Bergman liksom för många andra av
hans diktargrupp, de s. k. tiotalisterna,
ledde honom ganska naturligt till
marionettspelets uttrycksform. Finns det någon
möjlighet till viljans frigörelse, och vad är det
som stäcker viljan? Det är kärnproblemet
även i Spelhuset.
Själva handlingen i dramat kan förbigås
med få ord. Tyngdpunkten i drömspelet
ligger ju inte i handlingen utan i symbolerna,
något strikt händelseförlopp kan det inte
vara tal om. Två intrigtrådar kan man dock
följa. De knyter sig till tvenne personpar,
Vännen—Olga och Gunnar—Karin. Dessa
kan i viss mån betraktas som dramats
nyckelpersoner. Kärleksparet Vännen—Olga
har kommit till Spelhuset, lockat av begäret
att vinna liksom alla andra som trängs i
dess salar. De har misslyckats och hamnat
i Direktörens tjänst. Olga utnyttjas av
Direktören som drivfjäder på speltröga
rikemän, hon skall »hjälpa» dem att spela.
Vännen, som av Direktören blivit berövad sin
älskade, har till sin uppgift att förhindra att
Direktörens spel med falska kort upptäckes.
Detta gör han genom att vid kritiska
tillfällen anlägga skeneld. Givetvis hatar
Vännen Direktören. Han har försökt skjuta
honom, men endast träffat Spelhusets
speglar. Han går och drömmer om att utföra
»handlingen», men i avgörandets stund
(sedan han en sista gång hjälpt Direktören att
bedra kunderna) ändrar han sig och skjuter
sig själv. Därmed slutar dramat.Direktörens
gestalt reser sig i mörkret, belyst av
eldskenet.
Karin och Gunnar inträder i
handlingen mitt i dramat. De kommer till
Spelhuset på samma sätt som en gång Vännen
och Olga. Sedan Gunnar spelat bort sina
pengar, i stället för att mångdubbla dem
och grundmura sin och Karins lycka, och
sedan han gått ut bakvägen, gör Direktören
ett försök att ta Karin i sin tjänst, som ett
färskare lockbete än Olga. Hon får också för
en tid den rike Järnvägskungen — som Olga
förgäves sökt locka — att delta i spelet, men
han gör det endast för att hjälpa henne.
Hon vinner, men Direktören vinner inte
henne. Då Gunnar återvänder som en
tiggare, följer hon honom och lämnar spelhuset.
Spelhuset har betraktats som »en symbol
för livsförloppet i dess helhet»2. Detta är
knappast helt riktigt. Förloppet i dramat är
nämligen stagnerat, mänskorna är
marionetter och därför egentligen oföränderliga.
Men i sin oföränderlighet uttrycker de vissa
tankar.
Mänskorna i spelet rör sig på två plan.
Själva spelsalen med spelbordet i mitten
och speglar till väggar ligger i bakgrunden,
begränsad av pelare och starkt upplyst i
centrum. Framför ligger ett grunt plan,
förrummet till spelsalen. I spelhusets sal finns
flera marionetter, ledda av spelhusets
Direktör. Det som karakteriserar alla dessa
marionetter är egoismen och isoleringen.
»Jag spelar ensam. Jag har inte med de
andra att göra —» säger Damen med
juvelerna. Den inställningen är i grunden också
de andras. Människornas röster sorlar, de
vill inte nå någon med sina ord, de är
ensamma, fångna i en enda illusion: att de
skall vinna, att de kan vinna. På samma
sätt som konsul Broman i Dödens arlequin
är Direktören här en auktoritet med makt
över de andra marionetterna. Direktören,
en mefistofelisk frestaretyp, lockar
kunderna med förespeglingar om dolda
hemligheter: »—- hemligheten i det nya spelet heter
tålamod — uthållighet — djärvhet.
Framför allt djärvhet. Lyckans hjul rullar här
snabbare än någonsin förr. Pass på. Vem
vill vinna? Den som vill — vinner. Det ä
farligt i detta spelet att förlora tiden —
farligare att förlora modet — farligast att
förlora tron på sin egen lycka —». . . Det är
detta som låser fast marionetterna kring
spelbordet, trådarna som håller dem fängs-
2 Lindberg, Hjalmar Bergman, dramatikern,
Svensk litteraturtidskrift 1942, s. 30.
2Ip
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
